Vacker framgångssaga med sorgkant

Hembiträdet Séraphine lever efter mottot "sköt ditt jobb och du ska finna Gud i dina kastruller". De ovaxade golven och den otvättade storbyken tynger visserligen ned hennes kropp och psyke, men hon strävar på med kvinnogörat, precis som generationer hushållerskor före henne.
Vad omvärlden inte vet är att Séraphine i själva verket är ett missförstått geni som ägnar nätterna åt att måla brokiga och naivistiska naturmotiv, tavlor som råkar ligga helt rätt i tiden.

När konstkritikern Wilhelm Uhde gör henne till sin protegé tar en ovanlig framgångssaga vid, ovanlig i den bemärkelsen att den är både smärtsam och sorgkantad.
Regissören Martin Provost har lagt ned mycket möda på att fånga tidsandan på den franska landsbygden under 1900-talets första hälft. Han ringar in den skickligt i attityderna mellan herrskap och tjänstefolk men också i miljöerna där väggfärgen flagnar och träinventarierna knarrar.
Framför allt är dock Séraphine en poetisk film med en ofranskt ordkarg dialog och estetiskt tilltalande måleriscener i tystnad.

Yolande Moreau har en gåtfull framtoning i titelrollen. När hon inte riktar blicken ned i golvet vänder hon den inåt i dagdrömmerier, oåtkomlig och därför fascinerande.
Trots detta blir Séraphine tidvis en ganska trögflytande upplevelse. Den verklighetsbaserade historien är helt enkelt inte dramatisk nog, även om den har omvandlats till en vacker film.

Vacker framgångssaga med sorgkant

Hembiträdet Séraphine är huvudperson i denna ovanliga framgångssaga med sorgkant. Mycket möda är nedlagd på att fånga tidsandan på den franska landsbygden under 1900-talets första hälft, skriver Björn Lövenlid.