Vackert bildsatt magisk realism

Uppsalafödda, och uppväxta, Ella Lemhagen har premiär på sin åttonde långfilm. Från debuten med Drömprinsen - Filmen om Em till förra Patrik 1,5 har hon haft fokus på barn och unga i sina filmer. Hon har från början visat sig har ett speciellt handlag med just de riktigt unga skådespelarna i sina filmer. Det fortsätter hon med här också, förutom att hon förstås får gamla rävar som Tomas von Brömssen och Loa Falkman att spela ut.

Det startar med en scen som hämtad ur en svensk 50-talsdeckare: ung kvinna i den sena natten möter ung man och ett skott avlossas. Filmen fortsätter med att den mordanklagade kvinna berättar sin historia i tillbakablickar för att i slutänden leverera den inte helt oväntade upplösningen.

På vägen har hon påvisat en uppväxt med en fader som försöker göra guld ihärdigare än August Strindberg, en bror med Downs syndrom och en sagoberättande mor. Hennes ungdomskärlek, den begåvade hockeyspelaren Pettersson-Jonsson har dragit till NHL och blivit kär i en medspelare och minst en familjetragedi i övrigt har inträffat.

Lemhagen berättar stilsäkert i samma anda som till exempel Jean Pierre Jeunet (tänk Micmacs), i ett slags magisk realism med sagostämning som utspelas i en obestämbar tid och dito plats. Hon berättar i sköna bildsättningar som är värda ett biobesök bara de, heder till fotografen Anders Bohman. Hela historien har också en suggestiv och medryckande form där man kastas mellan sorg och glädje. Man kan inte annat än beundra det konsekventa sätt som hon gjort filmen på, inte minst de många filmningarna under vatten, och låta sig svepas med i den myllrande handlingen. Bara listan på de medverkande är lång som mantalsskrivningen i en mindre svensk stad.

Visst blir det lite ojämnt här och var, det är ju också en svår form att behärska. Men Ella Lemhagen gör det med ett tillräckligt fast och säkert handlag. Det har säkert hjälp en del att hon har så duktiga skådespelare med, även när det ändå handlar om ganska oprövade kort som Björn Gustafsson och Alicia Vikander som Pettersson-Jonsson och Fragancia, inte minst imponerar också Noah Byström och Amanda Junegren som paret i ännu yngre dagar.

Som helhet är Kronjuvelerna en spännande och överraskande film som håller för flera biobesök om man ska ta till sig alla finurliga detaljer.

Främsta frågan som kvarstår efter filmen är: hur gick det egentligen med guldfisken?