Graham Greene har skrivit ett antal romaner där hans samtid skildrats med djup samtidigt som de har en spännande thrillersida. Brighton Rock från 1938 är ett bra exempel. Där brottas han också med sin katolska tro, med frågor om synd och straff.
Huvudpersonen Pinkie är en tonårig gangster som är övertygad om at han kommer att hamna i helvetet och att det därför inte spelar så stor roll vad han tar sig till härnäst. Efter att ha mördat en rival om ”beskyddarinkomsterna” måste han sopa spåren efter gärningen. Ett presumtivt vittne är den unga servitrisen Rose, så Pinkie måste handla snabbt ...
Brighton Rock filmatiserades redan 1947, då med Richard Attenborough i rollen som Pinkie och med ett manus skrivet direkt av Graham Greene, under titeln Lagt kort ligger. Med den nya filmatiseringen säger sig regissören Rowan Joffe vela anknyta mera direkt till romanen. Ändå hämtar han slutet snarare från förra filmen än boken.
Nåja, det är väl konstnärlig frihet. Likaså har ändå tagit friheten att förlägga historien till 1964 års Brighton (med 10 år kvar till att Abba ska vinna Eurovison Song Contest med Waterloo där) med motsättningar som urartar til slagsmål och misshandel mellan scooteråkande medelklassmods och motorcykelåkande arbetarklassrockers. Det är snyggt gjort filmiskt och bildmässigt – ibland snudd på som en reklamclip för något nytt indiepopband – men tar en del fokus från själva ramhistorien. Att flytta historien som förra gången från 1938 till 1947 var inte lika problematiskt som fram till 1964. Någon idé om varför just till denna tid, och inte ända fram tills nu, får man inte.
Behållningen ligger främst i samspelet mellan den desperate Pinkie och den naiva och troskyldiga Rose. Sam Riley och Andrea Riseborough lyckas skapa en trovärdighet hos sina rollfigurer trots att de är runt tio år äldre. Det finns många bottnar i deras gripande framställning som lever kvar efter filmen och lovar gott för deras framtid. Hoppet och den samtidiga desperationen skildras fint och de mångfacetterade personligheterna lyfter filmen. Likaså gör veteraner som Helen Mirren och John Hurt fina insatser.
Det tidigare nämnda vackra fotot är också en stor behållning. Här finns hur mycket som helst av snygga vinklar, djupa klippor mot vredgat hav, fyrar i natten och liknande som kunnat bli kitschiga men som håller sig inom gränsen och fördjupar.
Däremot har Joffe svårt att helt få till djupet i sin historia. Den viktiga aspekten av katolsk tro på syndastraffet och förlåtelsen blir för mycket av kuliss här, vilket förstås är tråkigt.
Men på det hela taget har det blivit en vackert filmad tragisk melodram, med tonårig desperation och skickligt skådespeleri.