Ett par, tre halvkvävda hö-hö, några spridda fniss och ytterligare ett gäng ljumma leenden. Det är inget vidare gott betyg åt de 10 avsnitt à 28 minuter – det vill säga nästan fem timmar – som jag ägnat åt Veep. Veep är en komediserie.
Det är inte Veep det är fel på – antagligen. Jag misstänker att det är jag som är problemet. Från Nilecity och fram till The Office, Little Britain och Mia & Klara, ja vad än det är som folk har skrattat ihjäl sig åt under de senaste två decennierna, så har jag sett ut som en fågelholk. Det ligger nära till hands att ställa självdiagnos: humorlös.
Efter att Seinfeld frälst en hel värld till sitcomens bekännelse (ja, jag medger, jag var svårflirtad även då), är det inte märkligt att det applåderas då Julia Louis-Dreyfus, Seinfelds Elaine, som också gjorde huvudrollen Christine i serien med samma namn, nu åter gör entré som huvudrollsinnehavare i Veep. Louis-Dreyfus spelar vicepresidenten Selina Meyer, och det gör hon med sin omisskännliga tajming och mimik. Men resten?
Vicepresidentens – the Veep’s – kontor styrs av ett gäng nära medarbetare, vars tillvaro är oupphörligt krånglig, dråplig och kantad av misslyckanden. Det är naturliga inslag i en komedi, men efter några avsnitt tappar jag ändå tålamodet. Är det rimligt att en vicepresident har noll koll på de sammanhang hon befinner sig i? Verkar det troligt att hela administrationen för detta höga ämbete enbart kan kommunicera medelst könsord?
Det är inte ren och skär realism jag efterlyser, men någon form av trovärdighet hade suttit fint. Och inte minst, en stunds vila mellan kukskämten och ramlandet, mellan missförstånden och förvecklingarna. Skratt kan inte komma på löpande band utan uppehåll – det blir hysteriskt.
För någon månad sen bloggade skribenten Emelie Thorén om sin upplevelse av den åkomma som jag också tycks drabbad av – humorlösheten. Hon skrev om hur humorserier är något som måste delas med någon annan för att komma till sin rätt: ”Tanken att lolla rakt ut helt ensam, gör mej så himla skamsen och deppig?” Hon har en poäng, roligheter är som bäst när de är kollektiva. Men, viktigare än att inte skratta rakt ut i ett tomt rum, är att se humor med rätt person.
Det finns en intimitet i humor som inte återfinns ens i det mest känsloladdade, tårdrypande drama. Att inte gråta åt samma scener som den som sitter bredvid är helt okej – att skratta på fel ställe är förödande. Av någon anledning blottar man sitt jag tusenfalt fler gånger i skrattet än i gråten; att inte vara synkad där är som att bli främlingar för varandra. Och ens humor är en sådan subtil och intuitiv sak, det kräver sin tid för att det ordlösa samförståndet och de gemensamma referensramarna ska växa fram. När det väl sker är det alltid en befrielse, och ett starkt sammanhållande kitt.
När Thorén skrev om hur 30 Rock plötsligt blivit beviset för att hennes brist på humor inte var ett permanent tillstånd, blev jag hoppfull. Jag klämde några avsnitt, och blev modfälld. Hur mycket jag än älskar Tina Fey (principiellt) och Alec Baldwin (på riktigt), så var det ändå inte roligt. Och så kom Veep, och man hade kunnat tro att jag skulle ge upp innan jag ens försökt. Men komediserier är som tårta för mig. De ser så vansinnigt aptitliga ut på håll, men halvvägs igenom en säsong – eller portion – tar det stopp. Jag gillar ju inte sånt här? Det är ingen idé.
Men, plötsligt händer det! Efter en stunds sökande hittar jag äntligen första säsongen av Louis CK:s Louie på en av mina streamingtjänster. Och jag skrattar! Sen fäller jag en lättnadens tår. Jag är inte humorlös. Det är inte mig det är fel på – utan uppskattningsvis 99 procent av alla komediserier.