Grundstoryn är nästan för bra för en faktabok. Vintern 1970 spelades soundtracket
till Gunnar Höglunds film Vill så gärna tro in i en villa i Stockholmsförorten Nockeby. En av alla utländska musiker som ett tag bodde i huset var den då okände Bob Marley som passade på att lära de svenska musikerna att spela reggae. Nästan 40 år senare exporterar svenska producenter som Scorpio och Hi-score och artister som Million Stylez musik till Jamaica och den övriga internationella reggaescenen.
Riktigt så enkelt är det ju inte heller. Influenserna till den svenska reggaescenen blev snart fler och berättelsen slår snart ut i många stickspår och vinklar tills den efter nästan 200 fullmatade sidor text och bilder landar i nutid.
Det första som slår mig är jättejobbet Kristian Lönner måste ha lagt ned på boken. Både på själva texten och insamlandet av bildmaterial. Inga trådar är för obetydliga för att tas upp, inga viktiga band lämnas utanför och inga viktiga personer har glömts. När han träffar Stefan Trepkow och Magnus Hjalmarsson från Natural Way på Buddy’s i Uppsala för att få fyra citat om rastafari blir det nästan situationskomiskt.
Där ligger också bokens största problem. Kristian Lönners redovisningspliktkänsla. Flera kapitel skulle vinna på att strykas ned ordentligt. Till exempel så skulle man lätt klara sig utan de lite tradiga uppräkningarna av de musikaliska bakgrunderna hos många av de intervjuade personerna. De bidrar också till den torra sidan av framställningen, som fungerar, men liksom intervjupersonerna sällan sticker ut. Tony Ellis samarbetssvårigheter är ett undantag liksom knäppgöksvarningen på svenssonrastan Iya Karna som planerar att flytta hem till Afrika och Peps Perssons kompromisslösa livssyn. Men mest berättas det om vanliga människor som gör vanliga saker och spelar reggae vid sidan av. Och vanliga människor som är besatta av musik.
Det är alltså ur en rent journalistisk läsnöjessynvinkel. Ser man boken som ett dokument över svensk reggae blir läget annorlunda. Kristian Lönner har skrivit en utomordentlig och nära på heltäckande musikhistorik. Om någon startar en kurs om reggae i Sverige är kurslitteraturen given.
Det som saknas mest är en förklaring till vad som gör den svenska reggaen så pass intressant att den är värd att skriva en bok om. Hur känns det när basen får marken att skaka på Uppsala Reggaefestival? Vad är det som får Internal Dread att kämpa i studion flera timmar varje dag? Hur kändes sanden mellan Thomas Gyllings tår när han kom på idén till Radio Västindien på Barbados?