Vad vi kanske minns
KRÖNIKA. En av mina goda kvinnliga vänner hade en manlig kollega som hon i flera år arbetade nära ihop med och dagligen fikade med.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Anekdoten aktualiserar en fråga som en längre tid har intresserat mig, nämligen: hur mycket ska vi förväntas komma ihåg om våra medmänniskor? Man kan fråga sig - och i min ålder, sextioårsåldern, blir man illa tvungen att fråga sig: måste man komma ihåg hur många barnbarn ens medmänniskor har? Måste man komma ihåg vad de heter och hur gamla de är? Vad de har för intressen och egenskaper?
Inte nödvändigtvis, skulle jag vilja svara, inte om de inte hör till ens allra närmaste krets. Och inte behöver man heller komma ihåg vilken av Kanarieöarna de firat semester på eller ens om det var Madeira snarare än någon av Kanarieöarna. Det är bara av våra allra närmaste vi kan kräva att de ska orka intressera sig för sånt som noga taget är ointressant. Av övriga vänner kan vi så länge det handlar om trivialiteter inte kräva mer än att en smula uppmärksamhet för stunden, att de ska vara hyggliga nog att låta oss prata på.
Visst kan vi bli glada om någon visar sig komma ihåg någon trivialitet - "Vet du vad, häromdagen kom jag att tänka på den där märkliga kvinnan du berättade att du hade mött på stranden på Gran Canaria" - men det verkligt viktiga är att de har grepp om kontinuiteten i våra liv: att de vet, minns - och respekterar - vad som på ett mer övergripande vis ger oss livsinnehåll och glädje (och då måste det naturligtvis medges: det kan mycket väl vara barnbarnen) eller - och framför allt - vad vi förargar oss över, ängslas för eller sörjer. Inte minst behöver vi människor som minns och respekterar vår sorg. De flesta dödsfall skapar en kort tids allmän uppståndelse i bekantskapskretsen men när begravningen är över börjar också den allmänna sorgen vara över och utgör inte längre ett samtalsämne. För dem som verkligen sörjer fortsätter den. Och fortsätter genom månader och år.
Ibland har jag tänkt att det var lättare förr när människor kunde gå sorgklädda. Det kunde de göra så länge de ville och sorgklädseln var en signal om vad som präglade deras liv, en signal som omgivningen kunde respektera utan att nödvändigtvis behöva kommentera den.
Vi behöver inte nödvändigtvis kommentera allt vi kommer ihåg men nu när min far har varit död i trettio år och min mor i femton blir jag alldeles överväldigande glad när någon kommer ihåg något jag berättat om dem. Det slår mig för övrigt att min goda väns arbetskamrats verkliga fel inte var att han inte kom ihåg utan att han ställde en fråga om något han över huvud taget inte var intresserad av. Fast det ska sägas att det blev minst lika illa den gången han hörde sig för om
något han verkligen var intresserad av. Min väns man hade dött och hon bad mig rapportera dödsfallet till arbetskamraten. Han var tyst några sekunder och så frågade han: "Sa hon när hon kommer tillbaka till jobbet"?