”Döden. Döden. Döden.” Astrid Lindgren och hennes syster klarade av ämnet med en kort replik varje gång de talade i telefon.
Annat är det med världslitteraturen. Det hade inte blivit mycket av den om vi inte hade varit så rädda för att dö. Så emot det obevekliga slutet på livet.
Utan döden ingen religion. Utan döden inte mycket till konst, musik eller litteratur, eller tv som Therese Erikssons krönika igår visade.
Det är den där obetvingliga svärtan, den mörka infattningen, som gör livet och kärleken så glimrande och åtråvärda.
Vi blir trygga av döden. När den drabbar någon annan. Särskilt om den gör det i litterär form, i deckare eller tragedier. Vår fruktan, vår sorg, vårt hopp kan härbärgeras i en bra berättelse, antingen den utformas som deckare, opera, balett, oljemålning, rekviem eller tar sig något annat konstnärligt uttryck. ”Bra” är verket just när det kan det. Härbärgera vår dödsfruktan eller dödslängtan, vår sorg och vår glädje.
Du, som läser det här, ska dö. Liksom jag, som skriver. Det förenar oss mer än något annat. Vi har ingen makt över kombon liv och död annat än som mördare eller självmördare.
Fast på sätt och vis ändå som konstnärer. I konsten kan vi avskaffa döden likaväl som vi kan skapa eller sudda ut gud, oavsett hur gud benämns. I konsten har tillvaron andra villkor än i det av fysiken kartlagda livet.
Spelar det någon roll vad konsten (jag menar alla slag av konstnärliga uttryck) sysslar med, när vi trots allt dör, bränns eller förruttnar. Och möjligen, men bara möjligen, återfinns själsligen i någon annan dimension, där gud kanske finns, men nog är vad vi aldrig kunnat tänka oss…
Nä, spelar kanske ingen roll vad gäller livet och döden i stort. Men för vårt dagliga fysiska, intellektuella, känslomässiga och andliga liv här på jorden, spelar konsten all roll i världen. Det är i den vi får plats med våra tankar, känslor och idéer, när fysikens karta inte rymmer vår terräng.
Det är i och med konsten vi kan ropa ut våra frågor, våra påståenden, våra känslor. Och det är i konsten vi kan pröva oss fram, tänja gränserna, utforska riktningarna som fysiken och de andra vetenskaperna anger. Antyder astrofysikerna möjligheten av parallella universum, kan vi berätta om dem.
Sagor och strunt? Visst. Hela livet är ett enda stort strunt med tanke på den istid som kommer att komma och den tid när solen kommer att utvecklas till en supernova. Kanske har vi kolonialiserat någon annan planet då. Eller så var den tanken bara just strunt, rymdforskning eller inte rymdforskning.
Eller inte.
För kanhända finns något bakom de konstnärliga uttrycken. En sorts kunskap som vi inte kan fånga på annat sätt. Döden, döden, döden är kanske bara en port till Nangijala eller en eller annan helvetisk krets.
Jag läser mycket om döden. I deckare, i berättelser om tappra cancerpatienter, i biografier över fångar i nazilägren. Jag lyssnar på rekviem och annan dödsmusik. Jag ser en torterad, döende man uppfläkt på ett kors i kyrkan och hör orden om uppståndelse. Jag ser o-liv i zombiefilmer och vampyrdito. Jag upplever döden i min närhet och skriver själv om Ögonblicket.
Om döden inte funnes. Skulle någon då bry sig om att skapa något annat än gulliga presentkort, hyllningsverser och schlagermusik?