Det är 1995 i Miami. Vi möter en frustrerad Daniel Lugo (Mark Wahlberg) högt upp på ett tak, medan polisbilarna samlas nedanför. Han vänder sig mot kameran och börjar berätta hur allt startade, en ”sann” historia om tre ärthjärnor som bestämmer sig för att kidnappa en maffiaboss.
Resultatet blir som bäst ungefär som om Quentin Tarantino regisserat Jönssonligan: Massor av våld och blod samt en del dråpliga situationer och smarta one-liners. Som sämst blir det bara onödiga våldssekvenser och tråkiga skämt som man ser segla upp en lång stund innan de levereras.
Mark Wahlberg, Dwayne Johnson och Anthony Mackie är ojämna i kombinationen skurkar/komiker. Som bäst är de båda, som sämst ingendera. Upplägget är lite mystiskt då det bygger på en ”sann” historia, som presenteras vid eftertexterna, om hur det gick för de inblandade i verkligheten. Då känns det konstigt att det är tänkt att vi ska skratta till exempel när maffiabossen torteras för att uppge kombinationen till kassaskåpet.
Roligast blir det när fantastiska Rebel Wilson kommer in som halvt galen flickvän, med stort intresse av sex. Då lyfter filmen till en nivå den tyvärr inte kan hålla i resten av filmen. Peter Stormare gör en av sina vanliga roller, som halvt psykopatisk läkare. Vi stämmer upp ett kort hurra för honom som just fyllt 60 och önskar honom bättre filmer.