Väldresserat rockkalas

Hellacopters börjar närma sig institutionsstatus och kan göra lite som de vill. De är alltid bra. Till exempel döpa en skiva till något så träigt som Rock'n'roll is dead, inleda låtar med oblyga Johnny B Goode-parafraser och starta en konsert med choken intryckt.Katalin är smällfullt, plastglasen har tagits fram och publiken är blandat blandad. De fyra fem första låtarna avverkas fortare än folk hinner stryka bort ölmustascherna och få händer sträcks i luften. Det dröjer ända till Toys and flavours innan stämningen sjuder och Nicke & co kan börja jobba sig fram mot kokpunkten. Men känslan av en kväll på jobbet lyckas man inte riktigt skaka av sig hur snortajta de väldresserade rock'n'roll-hyllningarna än är. Och hur ballt det än ser ut när Strängens hårburr sväljer micken när han körar. Men ju längre konserten lider desto intensivare blir bandets utlevelse. Det är som om att de inte kan värja sig, överväxeln petas i och mot slutet intas rockposerna med härlig frenesi medan svettpärlorna sprids som ett välkommet duggregn. Nyare spår som Everything's on tv och I'm in the band i synnerhet känns extra vitala, liksom en gammal programförklaringsdänga som No song unheard.Vi har sett och hört det förut, en sämre spelning med Hellacopters är ändå en bra spelning. Det är lite som Tyskland i fotboll, när allt är över har de vunnit på straffar.