Annat kan man säga om hur kommunens äldreservice sköts högre upp. Hos de politiker som sätter ”spelreglerna”. För nog blir det mer och mer av tävling över det hela.
Sedan några år har mamma funderat på ett annat boende. Det vore skönt med lite mer kontakt med andra i vardagen, kanske någon sorts äldreboende som påminner om äldre tiders ”ålderdomshem”, fast med större möjlighet att ha en egen dörr att stänga om sig. Hon stod sedan flera år tillbaka i Uppsalahems bostadskö, det hade vi sett till. Småningom blev vi kallade till visningar av olika servicehus. Eller det blev vi inte. Man skulle gå in på Uppsalahems hemsida och markera sitt intresse först, för bostadshanteringen i Uppsala sköts över internet, inklusive äldreboendet. Ingen match för mig. Men en större utmaning för en nittioåring.
***
Vi går på några visningar. Och samma scen upprepar sig. Många sökande per lägenhet, och inget konstigt i det. Men samma misstänksamhet och avighet var gång: gott om medelålders män och kvinnor där i sällskap med sina äldre föräldrar, vars intressen de ska bevaka. Man kretsar kring varandra, i en underlig stämning som består av lika delar omsorg om de äldre och konkurrens med sina medtävlare. Huggsexa om de få äldreboenden som finns, för många är det inte.
Jag minns särskilt en visning av en mycket sliten lägenhet inom ramen för ”trygghetsboendet”. Samma överfulla rum. Samma påstridiga röster som vädjar till den ansvarige från Uppsalahem: min pappa har så och så många poäng. Han måste ju få den först. Han är så gammal. Och den ansvarige som urskuldar sig och säger: det måste vi kolla med kontoret. Kan man få den här lägenheten tapetserad? Kan man byta spisen? Vet inte, blir svaret. Uppsalahem säljer ut sitt äldreboende till Dombron nu. Vem sköter underhåll? Det vet vi inte. Det bestäms i höst.
Sedan sker utförsäljningen till Dombron. Nya regler. Nu kan man inte längre gå in på hemsidan för äldreboende och kryssa för att man vill bli kallad till visning. Nu åligger det den sökande, säger den tjänsteman jag till sist får tag på, att själv ”bevaka sina intressen” och ”med jämna mellanrum se på utbudet” och ”hålla sig framme”. När man är nittiofyra, säger jag. Här råder valfrihet, säger tjänstemannen.
Det är klart att jag kan kolla en hemsida åt min mor. Liksom jag kan hjälpa henne med en del annat. Men om man nu inte har den hjälpen?
***
Och återigen fick vi det där belägget för vad det alltmer blankslitna ordet ”valfrihet” i dag har för innebörd. Såvitt jag kan förstå betyder det på fler och fler av samhällslivets områden i dag inget annat än ”huggsexa”. Vassast armbågar vinner och livet är ju en tävling. 2014 bör det nog stå redan på valaffischerna.