Estradpoesin - alltså poesi som framförs muntligt på scen - växer sig större och större, inte minst i Uppsala. Staden har förvisso alltid utgjort ett starkt bidrag till den svenska estradpoesiscenen, men intresset har nu stigit till den grad att Sveriges största festival i genren anordnas här. Och det är inte bara de bästa svenska bidragen som tar plats på Reginateaterns scen: i år ses även bidrag från bland annat Zimbabwe, Rumänien, Polen, Finland och USA.
Rökmaskin och ett ensamt mikrofonstativ som badar i rött och blått strålkastarljus. Det är scenen på Reginateatern under fredagskvällen. För mig ter den sig oändligt stor och jag föreställer mig scenen från filmen 8 mile. En kallsvettig och blek Eminem stirrar på sin spegelbild till låtraderna som poängterar att det är nu det gäller, det är nu de improviserade orden måste flöda fritt. Nu tror jag inte att liknande scenarion utspelar sig inne på teaterns toaletter, men nog är det lite nervöst när kvällens MC Kung Henry fattar micken. Tiden är slagen, nu är det dags.
Inviger gör kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) som ger sig in i leken genom att själv läsa upp en dikt av den ständigt aktuelle Adonis. Temat är ord och språk och festivalen förklaras för invigd. I första perioden läser norrmannen Taro V Cooper, skandinavisk mästare i poetry-slam, Zurab Rtveliashvili från Georgien och Heli Slunga från Finland. Den andra bjuder på Uppsalas Dag Thelander, SM tvåan i poetry-slam 2011 Michaela Åberg och mästaren själv, Tobias Erehed. Avslutande akt utgörs av Rumäniens Gabi Eftimie, årets Gustaf Fröding-pristagare Emil Jensen och slutligen Comrade Fatso från Zimbabwe.
Om utrymmet tillät skulle jag återge hela dikter från flera av kvällens estradpoeter, för så bra är de. Dikter om integration och årets alla månader, om dåliga ligg med litteraturkillar och feel bad-poesi, om Ann som fyller 34 fast ingen vill fira och Olle som ligger med sitt ex och pissar i brevinkastet efteråt. Det skulle vara politiska dikter, tunga dikter som alltid är doppade i drypande ironi och smittande humor. Texter om att vara främling i ett nytt land, om terror och om den tabubelagda sorgen skulle här återges om det gick.
När jag lyssnar på kvällens medverkande så slår det mig att det säregna, och befriande, med estradpoesin är att det inte finns tid för överanalyserande. Jag hinner inte smaka på alla ord och stavelser utan sväljer meningarna hela. Smak, doft, konsistens och färger separeras inte utan samlas i ett stycke, tryggt i botten av magen. Och där ligger de bra, oavsett om dess syfte är att värma, oroa eller kittla.
På tryggt avstånd från scenens strålkastarljus vågar jag till och med summera kvällen med följande ord: Vällagad och näringsrik snabbmat för hungrig själ.