Välspelat om passionerad konstnär

Årets chilenska Oscarsbidrag är en mycket välgjord berättelse om folksångerskan Violeta Parra. Om du inte omedelbart vet vem hon är så har du i alla fall förmodligen hört en av hennes sånger, Jag vill tacka livet - som ursprungligen alltså inte framförs med finlandssvensk dialekt.

Violeta Parra föddes i en fattig chilensk by 1917 och blev så småningom både poet, konstnär och sångerska. Livet var aldrig enkelt för henne, tvärtom var tillvaron för det mesta en kamp. Filmen tar avstamp i en tv-intervju och utspelar sig sedan i olika tillbakablickar där vi får följa hennes sökande efter en musikalisk identitet och så småningom en internationell karriär.

Violeta Parra, i Francisca Gaviláns gedigna tolkning, lever verkligen upp till myten om den passionerade, stora konstnären, som sätter sitt skapande och ego främst. Kanske är det för att hon är kvinna som det känns uppfriskande att se hennes, i alla fall stundtals, grandiosa självförtroende ta henne hela vägen till Louvren med sin konst.

Kanske är det också därför som det blir extra svårt att ta henne till sig, när hon bryter mot alla normer och sätter sig själv och sitt skapande framför sina barn.

Violeta Parra är av den osentimentala sorten som inte drar sig för att slå till sin unga dotter när denna berättar att hon funderat på att ta livet av sig. Sådant meddelar man inte, man bara gör det, är hennes stenhårda kommentar.

Stoffet här är verkligen som gjort för att filmas och för den som är nyfiken på den chilenska folkloristens liv är detta både välspelat, rörande och mycket sevärt.