Det är lite ironiskt att en film som handlar om skräckmästaren Alfred Hitchcock är gjord som intelligent feelgood. Filmen Hitchcock är lika rörande som rolig, och fingertoppskänsligt precist spelad av två giganter i genren, även om den inte går så mycket på djupet.
Regissören Francois Truffaut lär ha sagt efter att ha sett en maratonvisning av Hitchcocks filmer att: "det var tydligt att kärleksscenerna var filmade som mordscener och att mordscenerna var gjorda som kärleksscener". Det är inget tvivel om att Hitchcock var en komplicerad natur. Det tar Sacha Gervasi fasta på i sin film också. Den visar tydligt upp ett lika stört som talangfullt geni i många intensiva och mörkt tragiska scener.
Men det är också i högsta grad en komedi och kärleksfilm. Bakom geniet fanns hela tiden hans fru Alma Reville. Hon var ett mycket viktigt stöd för honom och gjorde säkert också mycket till för att filmerna skulle bli de succéer som de blev. Berättelsen här handlar i mycket om deras stökiga relation. Deras bollande med snärtiga one-liners är en av filmens höjdpunkter.
Året är 1959 och Hitchcock/Reville satsar allt på att göra den kontroversiella thrillern Psycho. Motgångarna är många: de måste själva finansiera projektet, förhandscensuren vill ogärna släppa igenom den och samtidigt har makarna en av sina största kriser. Alltså inte det bästa läget för att göra en tungjobbad film. Eller så var det just det. Psycho blev Hitchcocks största framgång överhuvudtaget.
Anthony Hopkins spelar den omogne, självupptagne och på många sätt osympatiske regissören med finess. Han lägger till ett slags barnsligt obstinat charm som gör att man ändå älskar denne figur. Inte minst för den humor han ständigt ger prov på. Någon gång frestar karaktären till överspel, men Hitchcock var en speciell figur, och medveten om det. Här hade Sacha Gervasi kunnat borra djupare.
Helen Mirren står inte efter som Alma Reville. Hon får ta hårda smällar och försöker ibland forma ett liv utanför Alfreds, men kommer ständigt tillbaka som hans stöd. Intressant med ännu en inblick i ”kvinnan bakom mannen”, så oerhört viktig för slutresultatet, men gömd och glömd i historien.
Inte minst får hon tjänstgöra som ställföreträdande mamma och hålla ordning på hans ständiga hetsätande. Och hans nästan sjukliga intresse för vackra blondiner. Hitchcock tycktes ha ständiga (obesvarade) förälskelser på gång med sina hjältinnor. I Psycho är det Janet leigh som har den tvivelaktiga äran. Här spelas hon av förträffliga Scarlett Johansson.
Hitchcock är också en fascinerande, om än grund, inblick i en konstnärlig skaparprocess, med all dess blandning av vånda och glädje. Sacha Gervasi har också satsat hårt på att få till detaljerna i filmstudion och tagningarna och får till en tidskänsla som inte blir krystad.