Tja, vad säger man inför ännu en Nationaldag, den etthundraförsta om man räknar med att föregångaren Svenska flaggans dag instiftades 1916, den trettiofjärde om man tar namnbytet 1983 och den elfte som egen helgdag.
Ok, bort med sifferexercisen, men hur som helst. Vad betyder den idag? Just inget för de flesta, den flyttade helgdagen låg bättre som en tredagarshelg vid pingst och några traditioner för firande har egentligen aldrig byggts upp. Vi kan titta hur avundsjukt som helst på Norges 17 maj, men det är klarat att det är större att fira en självständighet än att en gammal kung (Gustaf Vasa) tog makten för snart 500 år sedan eller att vi fick en ny författning 1809 efter att ha förlorat östra rikshalvan.
Det enda som tycks vara traditionsenligt nu är att man hälsar nya svenskar välkomna under olika ceremonier. Här i Uppsala blir det på slottet med efterföljande festligheter i Parksnäckan. Det är vackert så, absolut, även om många av dem kanske undrar varför det blivit så på just detta datum. Eller vad det är för ett tråkigt land de kommit till som inte ens kan fira att det finns.
Och hur skulle det vara då? Ja, svårt att säga. På ett vis har vi redan en ”storsvensk” helg, Midsommar. Jag kan tänka mig att för många är den just Sveriges egen högtidsdag. Så vitt jag vet uppmärksammas det inte som hos oss i andra länder, även om förstås Sommarsolståndet firats under årtusenden. Helgen är ju också fri från religiösa eller eventuellt unkna nationalistiska bindningar. Årets ljusaste tid är väl värd att fira. Särskilt i dessa tider av socialt mörker på många håll.