Vänlig och trivsam Winter Swing
Också den fjortonde upplagan av Uppsala Winter Swing blev en vänlig och trivsam tillställning. Ungefär 1 700 personer hade tagit sig till Folkets hus för en jazzig långlördag.
Storslagen för att arrangörerna plockar ihop ett spännande program där etablerat möter nytt och överraskande möter tryggt, modest för att arrangörerna inte gör något större väsen av det.
Musiken får stå helt i centrum, vare sig det är nykomlingar eller rutinerade musiker som spelar.
Internationella namn
I programmet nämns Nils Landgren och Ulf Wakenius i förbifarten som gästartister till Claes Janson och Kjell Öhman Band.
Det är lätt att missa att två internationella namn är i huset om man bara skippar Claes Janson för att man ju vet hur han låter.
Nu får de två sätta sin egen färg på stora delar av konserten — i Nils Landgrens fall innebär det exempelvis att Winter Swing begåvas med I will survive, komplett med allsång.
Ursäkt för förseningar
Winter Swing är också ett omtänksamt arrangemang, där man ber så hemskt mycket om ursäkt för några minuters förseningar och i princip alla artister spelar två gånger.
Bland höjdpunkterna fanns Jan Lundgren Trio.
Här står nästan ensemblens namn i vägen: man kan förledas till att tro att det är Jan med komp, men i själva verket är de tre musikerna en tät enhet.
Trångt för Lundgren
De gör sömlös musik där inte en enda takt riskerar att falla sönder trots att musiken inte räds plötsliga klangkontraster (Morten Lunds trumspel), lyrisk melodik (Jan Lundgrens piano) eller fritt flygande solon (Mattias Svenssons bas).
Musikaliskt sett var Jan Lundgren Trio ett av festivalens huvudnummer, och spelade i en alldeles för trång lokal.
De hade ändå större tur än John Högman, som med sin fenomenala kvartett fick ge den ena konserten i News Café, där ljudet var bedövande närmast scenen och bara saxofonen nådde fram längst bak.
Samtidigt som Lars Erstrand Four ("déjà vu-gänget kallade av konferencieren") levererade sin anspråkslösa swing från ena scenen så spelade unga Skellefteåbandet Lukas beatbaserad drömmusik med ordlös sång på en annan, och Miriam Aïda Quintet exekverade rent underbart amerikansk nattklubbsjazz på en tredje scen. Risken för intressekrockar minimerad.
Behärskat entusiastisk
Som alltid var stämningen på festivalen vänlig och behärskat entusiastisk. Putte Wickman med Claes Crona Trio klarade sig föga förvånande bra även utan Arne Domnérus, som tvingats lämna återbud. Hans avhopp gav heller inte upphov till sura miner i publiken.
Det varierade programmet centrerades i vanlig ordning kring det mer eller mindre lättsmälta. Hälften av artisterna hade inte spelat på festivalen tidigare, och det var heller inte alltid det mest kända som var det bästa valet. Och det är väl just det som
är en av poängerna med festivaler.
@6b Byline/recension:Mårten Markne
Så jobbar vi med nyheter