Bakhuvudet mot bryggan och blicken kisande mot himlen. I CD-spelaren bredvid mig snurrar en skiva som bär spår av en röst som ger ljud åt en annan röst: jagberättaren Karl Oves i den första delen av författaren Karl Ove Knausgårds Min kamp. Under sommaren har jag bokstavligen burit denna ljudbok med mig. Tidvis har det varit svårt att underkasta koncentrationen den främmande rösten (Mats Eklund gör för övrigt en mycket god uppläsning). Mina tankar har slirat och plötsligt har jag insett att jag är fullständigt vilse bland de vardagsnära bestyren, utförliga dialogerna och än banala än djupsinniga reflektionerna som med sådan växtkraft och detaljrikedom slingrar sig fram genom texten. Jag har då tvingats spola tillbaka ett spår eller två och uppmärksamt lyssna efter den ibland av utvikningar helt övervuxna stigen. Det har hänt att jag har suckat över detta; att mitt ”fem-veckors-semester-jag” inombords har hoppat av otålighet (jag har annan läsning som väntar!) Jag har då mötts av förståelse från vänner som likaså, i delar eller i sin helhet, har läst detta verk, varav den sista och sjätte delen snart utkommer i svensk översättning (nej, jag ligger inte i framkant vad beträffar detta läs-/lyssningsprojekt).
Oavsett om de har känt leda eller fascination tycks människor omkring mig vara överens om att detta att läsa Knausgård bitvis utgör en prövning: dokumentationen är så extremt omsorgsfull, stilen häftar så att säga vid allt! Ofta är det sedan detta som dryftas under den fortsatta diskussionen: Varför är författaren så förtvivlat utförlig i sin verklighetsåtergivning?
Jag har funderat över den frågan medan jag har lyssnat, och mot slutet av den första delen tycker jag mig finna ett – svävande och obeständigt, luddigt och med disiga konturer – möjligt svar. Kan hända har författarens nitiska dokumentation av verkligheten att göra med – moln?
Här, på skiva nummer fjorton för att vara exakt, skildras en skiftande himmel över staden Kristiansand:
”Det som för några timmar sedan hade varit ett enkelt men
kompakt täcke av moln, sträckte sig nu som landskapsaktiga
formationer in mot ett djup med vida slätter, branta stup och skarpa
spetsar, på några ställen vitt och fylligt som snö, på andra ställen grått
och hårt som berg, medan de stora ytorna som belystes av den dalande
solen inte sken eller strålade eller glödde rött, som de kunde göra,
utan mer såg ut att vara dränkta i en vätska. Mattröda, mörkrosa
hängde de där över stan, omgivna av alla tänkbara nyanser av grått.
Synen var vild och vacker. Egentligen borde alla människor strömma ut
på gatorna, tänkte jag, borde bilarna stanna, dörrarna öppnas och
förare och passagerare komma ut med uppåtvända ansikten och ögon
tindrande av nyfikenhet och skönhetslängtan, för vad var det egentligen
som utspelade sig där uppe rakt ovanför våra huvuden?”
Det är berättaren Karl Ove som här inbjuder till förundran över himlens färger och konturer. Men jag frågar mig om det inte samtidigt är författaren Karl Ove Knausgård som uppmanar oss att ägna intresse åt de ständiga omformationer, möten och skiftningar som utgör våra liv, och som textens böljor och veck och föränderliga ordmassor beskriver? Molnens rörelser och förvandlingar, deras bildande och upplösning, saknar vidare mening – ”de olika molnens former och ljus betydde ingenting” – men de är lika fullt värda vår fascination. På samma sätt förtjänar de små och stora omständigheter som tillsammans formar vår tillvaro – såsom varornas utseende inför vår blick när vi en efter en packar upp dem ur en matkasse till exempel – vår fulla uppmärksamhet, för sin egen skull.
Därmed kan himlascenen också betraktas som en återspegling av Knausgårds eget verk. När han är som mest vardaglig och jordnära skulle man då kunna säga att han låter oss vända blicken uppåt – mot de existensvillkor som vi delar med molnen.
Så tänker jag medan vita slöjor och gråa trasor än silar, än skymmer solljuset ovanför mig, och skivan fortsätter att snurra.