Filmer om andra världskriget har i vårt land främst varit förknippat med genren ”beredskapsfarser”, ett slags uppbyggliga filmer som skulle stärka kampviljan och samtidigt skapa ett slags lugn i landet inför det överhängande krigshotet. De övriga skandinaviska länderna var ju direkt indragna i krigshandlingarna medan Sverige stod ”neutralt”. Det har också gjorts en del tv-serier om tiden, där särskilt 1939 och Tre kärlekar blev tittar- och kritikersuccéer.
I filmväg har det inte varit så mycket, särskilt inte något som skildrar soldater i strid och liknande. Där har filmteamet valt att gå in i en gråzon av eventuella men ändå möjliga händelser. Man räknar med att runt 300 soldater försvann oförklarligt under beredskapstiden. Dokumentationen runt detta är hemligstämplad ett par år till så det är fritt för spekulation.
Det är december 1942. På tyska östfronten går det allt sämre för de naziledda stridskrafterna och Sjätte armén är instängd vid Stalingrad. Norge har varit ockuperat sedan april 1940. Vid gränsen mellan Sverige och grannlandet i väster är det dock lugnt. Kanske för lugnt, den svenska krigsledningen vill få reda på om Tyskland planerar att anfalla även Sverige så en viss spiontrafik förekommer över den annars hårt bevakade linjen.
I detta upptrappade läge lämnar två unga och nyfikna soldater sin post vid vägspärren i norra Värmland och beger sig genom vinternatten mot det naziockuperade Norges gräns för att se fienden alla pratar om.
Men äventyret slutar i katastrof. Dagen efter får löjtnant Aron Stenström (välspelande André Sjöberg) reda på att hans bror Sven är en av de försvunna soldaterna. Nu tvingas han med oddsen emot sig ta sig in bakom fiendens linjer på ett topphemligt räddningsuppdrag. Och djupt inne i de norska skogarna inser han att det måste till något helt annat om de ska komma levande därifrån …
Richard Holm har gjort en spännande thriller där man riktigt känner den skräck som de inblandade oförberedda, lite naiva, måste ha känt. Några lever upp till det ändrade läget, andra bryter ihop. Detta särskilt som fienden inte bara är den tydliga på andra sidan gränsen utan även finns mitt ibland dem.
Rollbesättningen är fint skött och alla sköter sig med talang. Hemmafrontens oro får sitt men mest är det i stridszonen, ett snörikt och mycket kallt Värmland, som filmen utspelas. Antti Rein ger en extra krydda som den ärrade veteranen. André Sjöberg och Marie Robertson ger en fond som det förälskade paret som måste skjuta upp det mesta i krigets skugga. Visst påminner det också en del om Rädda menige Ryan.
Det är förstås svårt att göra krigsfilm utan schabloner, men filmen klarar sig förvånansvärt bra bland blindgångarna. Visst finns det korkade och egoistiska högre befäl, sadistiska tyskar och lika luttrade som kampkunniga finnar. Och några gånger för mycket är det närbilder på munnar som långsamt fylls av blod innan vederbörande dör. Men det tillhör genren och det är extra intressant att se detta ur ett svenskt perspektiv. Man lyckas ovanligt fint och särskilt imponerar ett slags vardagsrealism.