Videon är inte längre tillgänglig
Stormen Simone drar sitt strå till stacken. Det är ingen höjdare att cykla genom Uppsalas gator i svårt hällregn, men det är å andra sidan en fin eskapistisk effekt att lämna ett oväder bakom sig och slå sig ner i en salong som är fylld av förväntningar och ångande regnblöta byxben. Efter en jazzig upptakt där Claes-Göran Skoglunds piano, Ambjörn Hugardts bas, Jonte Högmans saxofon och Björn Sjödins trummar gav ett bestämt intryck av att ha varit med förut steg kvällens värdpar Lisa Irenius och Lena Köster, kulturchef respektive kulturskribent på UNT, in på scenen och därmed var den 19 upplagan av Bokens dag igång.
Det är i allmänhet hyfsat intressant att lyssna till skrivande människor som talar om sitt värv. Inte minst för att man så ofta har en åsikt om personens arbete redan innan man börjar lyssna. Uppläsningar och bokpresentationer är också intressanta som fenomen eftersom de skiljer sig så radikalt från det gängse sättet att konsummera den aktuella produkten. Böcker kan vara snabba och långsamma, tråkiga och roliga, svåra och lätta, viktiga och oviktiga och mängder av mellanting. När man möter dem gör man det på egna villkor och i sin egen läsning är man högst medskapande av det verk man så småningom ställer tillbaka i hyllan. På Bokens dag och andra evenemang får alla böcker ett liknande format och ska lyftas fram under en ungefärlig tiominutersperiod. Kjell Espmarks Hoffmans försvar, Lena Einhorns Blekingegatan 32, Thomas Bodströms Populisten, Linda Skugge och Sigrid Tollgårds 1989, Johan Theorins Rörgast och Anna Williams Från verklighetens stränder är väldigt olika böcker och är egentligen aldrig mer lika än i just denna stund, då de var och en tillsammans med sin författare gör anspråk på lite mindre än en kvart av publikens tid.
Men att böckerna här liknar varandra mer än annars innebär förstås inte att de är identiska. Under en inledande utfrågning värjde sig Linda Skugge en smula från en presentation som beskrev henne, med en bakgrund som uppmärksammad kvällstidningskrönikör, pr-människa, teaterproducent, skivbolagsdirektör och några saker till, som ovanligt mångsysslande. Men på följdfrågan om de olika yrkeserfarenheterna speglade sig i hennes författarskap svarade hon ja. Och kanske är det just det som böckerna får gemensamt en kväll som Bokens dag - de blir helt enkelt mer påverkade av sina författare än de är i vanliga fall.
Kvällens första halvlek bekräftade tesen. Thomas Bodström är politiker och jurist och skriver om politiker och jurister, och stegade självsäkert fram till micken i egenskap av författare men lät med stor övertygelse, och en medietränad röst som betonar ovanligt många ord för att inte tappa åhörarnas uppmärksamhet, som en representant för sina andra yrken.
Läkaren och tumörbiologen Lena Einhorn satte sig istället i en stol och talade om sin roman om Greta Garbo med en uppriktig innerlighet som de flesta läkare visserligen saknar men absolut borde ha. Och med en smittsam passion, dessutom. Att döma av publiksorlet i pausen blev Einhorn i ett slag obligatorisk höstläsning.
Kjell Espmark är professor i litteraturvetenskap, ledamot av Svenska Akademien och kvällens tunga ringräv, och visst lutade han sig bekvämt mot talarstolen och vävde ledigt ihop sin prosa om det romantiska geniet ETA Hoffmann med en behändig metadiskussion om samma bok. Övertygande, lärd och behaglig.
Det är alltid farligt att tolka en bok i biografiska termer. En bokpresentation, däremot - det går bra.