Musik av estländska tonsättaren Mirjam Tally tumlar runt i bilen när jag kör genom vinterlandskapet mellan Norberg (svärmor) och Björklinge. Det brummar, tjongar, surrar, och klingar emellanåt ut i korta körsatser. Mungiga? funderar jag, och altklarinett. Ett och annat obestämbart. ”Mer oväsen än musik”, skulle min mamma ha sagt. Men jag tycker att det är musik.
Vad ÄR musik? Och varifrån kommer den? Var befinner sig tonsättaren, när hon hittar alla de här spännande klangerna och rytmerna?
Jag kunde förstås fråga Mirjam Tally. De ska jag göra, vid tillfälle. Kanske via facebook.
Men nu funderar jag. Byter cd varje mil och lyssnar på Beethoven, Stravinskij, Diana Krall, Metallica, Karin Rehnqvist, Kristina Forsman, Erik Satie. En minst sagt blandad kompott.
Kanske är det så ”enkelt” att musikens vibrationer, tonernas frekvenser, hittar sina motsvarigheter inom oss. Att, när vi säger att vi rörs, det verkligen är så. Att vi vibrerar på cellnivå, på kvarknivå, på strängnivå. Att vi är instrument, redo för det vi tror att vi lyssnar distanserat men inkännande på, men som vi i själva verket är en del av.
Om nu allt som är, är just vibrerande strängar. Varken materia eller energi utan kanske bådadera. Kanske svängningen på den allra mest basala nivån är just övergången materia-energi-materia.
Jag är inte fysiker. Kan ha fått allt om bakfoten. Nej, inte allt. Inte musiken i sig, bara, i så fall, vokabulären för att skriva om den.
Universum. Instrumentet. Självspelande? Vår musik. En sorts kommunikation. Universum talar med sig självt via oss, som talar med oss själva och med universum, som är det instrument vi är en del av.
Hej och hå. Men den finns, musiken. Inte det lilla stycket jag plinkar vid flygeln, utan musiken i sig.
Här känns det som om jag vet något, men inte kan formulera det. Fast jag vill. Kanske det hjälper med poesi?
Violinisten gnider taglet
Över den tunna metalltråden
Fåglar stannar i flykten
Faller förvånade mot marken
Molnen löses upp
En tonsättare förmultnar sakta i sin grav
Jag skruvar upp ljudet i radion
Nu darrar luften i rummet
Kristallkronan ger ifrån sig något sprött
Det är en vinterdag, halvkall
Hjärtat darrar förtjust
Ingen infarkt, bara melankoli
Violinisten lockar och lockar
Musiken låter sig bäras
Mellan henne och mig
Jag gråter inte för skönheten
Utan för att stycket bara kan beskrivas
Genom att spelas
Och jag kan inte spela fiol
Fast musiken finns där
Nästan inom räckhåll
För mina händer
Är musiken det som skiljer oss från djuren, funderar jag. Musiken som engagerar allt i människan: kroppen ända in på mikronivå, intellektet, känslolivet. Musiken som berättelse, som fråga och bön långt bortom språkets vimmel av ord.
Det finns i människan en drift att göra musik med sin kropp, sin röst. Från att stampa rytmiskt i marken, via hoanden och flöjanden till att konstruera symfonier, hårdrockslåtar och 14-stämmiga satser för a capellakör.
Hjälp mig. Tala om vad detta är, som vi inte kan låta bli att hänge oss åt…
Varifrån kommer musiken?
Text efter asterisker