”Shaken, not stirred”, brukar James Bond säga om sin Martini, som han gärna drar i sig när tillfälle ges. Ibland i fiendesällskap, ibland med den senaste bruden han fått omkull.
Jag såg den allra första Bondfilmen, när den hade premiär i Norrköping på 1960-talet. Det var en oerhörd upplevelse. Jag var alldeles för ung, men mamma smugglade in mig på bion. Att få se sådant, som tidigare bara hade ”setts” i den inre filmen en trägen bokläsare skapar från orden hen läser; att få se detta på bioduken… Vilken kick! För att inte säga lycka.
Snygg snubbe i svart smoking. Alltid skjutklar. Och med bilar, pennor, knappar, ringar, klockor och kameror som kunde få det mesta att explodera, förgasas, brinna upp – kryssa i önskat alternativ.
Sean Connery var mest maskulin. Roger Moore (min favorit då) den elegante brittiske överklassaren med stiff upper lip och glimten i ögat. Alla efterföljarna mer eller mindre snygga, mer eller mindre bra på att gestalta Ian Flemings manusskrivares fantasier.
Men åren går och ingenting är detsamma. 60-talets Bond borde vara 80+ i dag. Förmodligen en aning darrig på benen, jämfört med den han var då, kanske med prostatacancer (som Roger Moore)och känningar av hjärtsvikt. Kanske fortfarande going nog så strong och charmig (som Sean Connery), men i alla fall en gammal man.
Det får mig att inse att James Bond inte är en person ens i fiktionens värld, utan en funktion, som Fantomen. Dvs en till synes evigt levande übermensch, som vet när det är dags att lämna över till sin efterträdare osv i all evighet.
Från att ha varit förtrollad av den första filmen och under många år suktande efter nästa, har jag blivit blasé. Och mer intresserad a v M:s (i Judy Denchs tolkning) obevekliga ledarfilosofi och Q:s exploderande, skärande och gasande gadgets, dvs mojänger och redskap.
Och Moneypenny förstås. Som aldrig får ihop det med sin äventyrliga kontorsflirt. För det är ju bara där de flirtar, ibland lite fula i munnen, om man hajar de engelska ordvitsarna. Mellan rockhängaren och M:s dörr.
Skurkarna? Not my cup of tea eftersom de alltid är mer korkade än dear James oavsett vilka onda snillen de är.
Bildarna? Klart jag skulle kunna tänka mig en Aston Martin, som han körde i någon film, men hellre den Jaguar E-type som nobbade produktplacering i samma film. (Helst british racing green.)
Korkat av Bond att inte förstå att det är Moneypenny som är den rätta. Fast han vill väl inte ha den rätta (utom när han gifte sig och frun blev skjuten), då vore ju erövringarnas era över.
Äventyrsfilm, actionkomedi, ren action, Bondfilmernas karaktär har rört sig lite hit och dit genom åren.
Hur som helst ska jag masa mig iväg och se den nya Bondfilmen. Man jag har insett, vis från de senaste filmerna, att jag numera varken är skakad eller rörd.
Såvida jag inte blir bjuden på en Martini av 007 himself. Shaken, not stirred.