Värmande värmländsk underhållning

Det är något visst med Värmland, eller kanske snarare med den klichébild av Värmland som många av oss icke-värmlänningar har.
Värmland är raggarbilar, dansband, flakmopeder, genuina dialekter och folklig bilsport. För en utomstående betraktare verkar det som om det är i Värmlandsskogarna som det gamla Sverige dröjer sig kvar allra längst, biter sig fast och vägrar ge med sig.
I likhet med exempelvis Sven-Ingvars, Kenny Bräck och Bengt Alsterlind gör den här filmen inte mycket för att slå hål på våra fördomar om landskapet. I stället tar den med oss till trakterna kring Torsby någon gång i mitten av 1960-talet och till en småstad befolkad av konservativa män i blåställ och kvinnor i blommiga klänningar.

Eva Röse spelar veterinärassistenten Ulla som kör i ilfart mellan gårdarna för att inte den tjursperma hon bär med sig ska bli obrukbar. När hon upptäcker rallysporten ser hon plötsligt en väg ut ur den oglamorösa inseminatörstillvaron och en oemotståndlig chans att ge alla bilburna mansgrisar på orten en välbehövlig knäpp på näsan.
I sätet bredvid sig har hon kartläsaren Birgitta (Marie Robertsson), en naiv frankofil som ägnar fritiden åt att måla tavlor och sjunga chansoner.

Tillsammans försöker de inta den mansdominerade bilsportbastionen och de möter åtskilliga hinder på vägen. För dem som har sett sportrelaterade filmer förut väntar få överraskningar. Framgångarna och bakslagen för den sympatiska underdogduon följer ett klassiskt mönster.
Samtidigt är det lätt att bli varm i hjärtat av miljöerna och detaljerna. Bilvänner kommer förmodligen att få något glansigt i ögonen när de ser Amazoner, P 1800-kärror och retrofuturistiska Citroënbilar riva upp grus i skogen. Andra kommer att le igenkännande åt breda hårband i rosa, tryckvänliga askkoppar som snurrar och gråtmild dansbandsmusik från förr.

Filmens dialog är förvånansvärt stapplig och oinspirerad till en början, men med stor hjälp från en övertygande Maria Lundqvist i rollen som sjungande kafévärdinna ökar engagemanget för karaktärerna efterhand.
Till slut blir Rallybrudar en värmande och mycket värmländsk underhållning med hög mysfaktor, lättglömd men nöjsam för stunden. Att nästan hela ensemblen konsekvent undviker att prata värmländska är en brist man kan överse med. Något ska väl de äkta värmlänningarna få behålla för sig själva.

Värmande värmländsk underhållning

Två tjejer från Värmland vill slå bilsportvärlden med häpnad i den stillsamma må bra-komedin Rallybrudar, en nostalgityngd men ganska lättviktig skildring av Landsorts-Sverige, skriver Björn Lövenlid.