För nĂ„gra Ă„r sedan arbetade jag pĂ„ bokförlag med den föga uppbyggliga uppgiften att refusera texter. Jag brukade lĂ€gga dem i tvĂ„ högar: de som gick vidare till nĂ€sta instans och de som jag kunde refusera direkt. Denna senare kategori kunde sorteras in i ett antal underkategorier: till exempel de stĂ€ndigt Ă„terkommande mormorsmanusen om tre smĂ„ kaniner/kottar/svampar som rĂ„kade ut för Ă€ventyr i skogen. Andra typiska manus var reflektioner över livskriser/skilsmĂ€ssor, deckare som handlade om naziguld, samt, förstĂ„s, de sjĂ€lvupptagna Bukowski-imitationerna om cigaretter, kaffe och horor â oftast inskickade tillsammans med olidliga följebrev om författarens akademiska och intellektuella meriter.
UngefÀr 2007 började en ny typ av manus dyka upp. Det var berÀttelsen om den förÀldralösa pojken/flickan med sÀrskilda magiska förmÄgor som av olika skÀl hamnade pÄ en magisk internatskola med andra likasinnade barn. LÄter det bekant?
Harry Potter och andra bestsellers har under 00-talet nÄtt nya nivÄer. De har översatts pÄ rekordtid, lÀsts pÄ originalsprÄk och varit föremÄl för oÀndliga sidor onlinebaserad fanfiction och diskussion. Samtidigt har deras författare blivit mer utsatta för stÀmningar, förtal och medial uppmÀrksamhet Àn nÄgonsin tidigare. I dessa bestsellerns kölvatten har det dessutom uppstÄtt en ström av skamlösa och blaskiga imitationer. Visserligen inget nytt fenomen, Àven om det nu mÀrks desto mer (minns till exempel de mÄnga tempelriddar- och skattjaktsromanerna efter DaVinci koden).
Det senaste litterÀra fenomenet med globalt genomslag Àr förstÄs Stephanie Meyers vampyrserie och mycket riktigt har Àven denna serie sina bleka kopior. Det mest flagranta exemplet sÄg jag pÄ Walmart utanför Seattle dÀr Meyers titlar Twilight och New Moon stod uppradade bredvid de till utseendet förvÀxlingsbara Shadowland och Blue Moon.
Hos mig brukade imitationerna hamna direkt i refuseringshögen, men det finns tydligen de som resonerar annorlunda. I höstas utkom pĂ„ svenska Angelologi: Ănglarnas tecken som verkar vara en blandning av Meyer och Dan Brown. Enligt förlaget âgör den för Ă€nglar vad Meyer gjorde för vampyrerâ, dessutom Ă€r den âredan sĂ„ld till trettio lĂ€nderâ (i sig visserligen ingen garanti för framgĂ„ng â minns den haussade Strindbergs stjĂ€rna).
Visst kan man pĂ„ detta sĂ€tt â genom att publicera böcker som del av en trend â försöka rida pĂ„ andras framgĂ„ngsvĂ„g. DĂ€remot kan man inte bli nĂ€sta stora fenomen. För problemet med bestsellers Ă€r att det inte gĂ„r att konstruera dem. De Ă€r per definition oförutsĂ€gbara eftersom de fĂ„ngar upp nĂ„gonting obegagnat och Ă„trĂ„vĂ€rt. DĂ€rför sĂ€ger jag: nĂ€sta Twilight Ă€r inte en dĂ„lig kopia pĂ„ Twilight.
NÀsta Twilight Àr Susan Collins nattsvarta dystopi Hungerspelen dÀr Meyers amerikanska lyckodröm smulas sönder i smÄbitar. Minns var du lÀste det först.