Året är 1878. Två män till häst på jakt efter en mördare i ett kargt landskap. Det är en klassisk bild från otaliga västernfilmer. Fast en sak är fel. Mitt emellan dem rider nämligen en 14-årig flicka, Matti, och hon är den mest pådrivande av dem.
Hennes far har nämligen blivit skjuten av en man som sedan tagit dennes häst och guld. Hon har bestämt sig för att till varje pris få hämnd. Men hon vet att hon inte kan klara sig på egen hand och hör sig för vem som är den bäste sheriffen. Hon finner Rooster Coburn (Jeff Bridges) sittande på ett dass. Dessutom är han full och ovillig att hjälpa till. Men pengar och den enorma intensitet som Matti visar kan övertyga den mest ovillige och de ger sig av. På vägen får de dessutom följe av en sprätt till Texas Ranger i Matt Damons gestalt ...
Bröderna Coen har utforskat mycket av de amerikanska (och i de flesta fall universella) myterna, inte minst just de manliga. I filmen No country for old men fanns alla ingredienser för en western med, förutom just den rätta tidsåldern. Denna gång placerar de berättelsen i den period och den plats som de flesta i genren brukar: tretton år efter det uppslitande inbördeskriget och vid ”civilisationens” gräns, en gudsförgäten liten stad i Arkansas där lag och ordning just börjar råda, men bara i sina mest brutala former som en offentlig hängningsscen visar.
Det är en tuff period och det gäller att ta för sig och stå på sig, döden lurade ständigt runt hörnet och i de flesta fall var det var och en för sig och Gud mot alla, inte minst om du var indian eller svart. Det handlar om man kan sägas vara av det ”rätta virket”, true grit på amerikanska. Här gör bröderna Coen en vändning i och med att det är 14-åriga Matti (som spelas av en suverän Hailee Steinfeld som faktiskt också var 14 vid inspelningen) som visar sig vara den starkaste och vars berättelse detta är i första hand. Medan hennes familj böjer sig i sorg väljer hon att handla, och hon väjer inte för det drastiska. Hon framstår verkligen som den unga obändiga kraften när hon möter Västerns nedgångna gamla kämpar.
Jämfört med förra filmatiseringen av Charles Portis roman från 1969, De sammanbitna, har bröderna Coen tagit bort början och lagt till ett annat slut (där den betydligt äldre Matti möter en vardera av de legendariska banditbrödraparen James och Younger där de visas upp på en cirkus). Fokuseringen är här också i första hand på Matti, medan det då var en storspelande John Wayne som fick vara en bufflig man med hjärtat och skjutfingret på rätta stället. Han fick också en Oscar för besväret.
Coenbröderna når inte riktigt upp till förväntningarna med sin film. Den skiljer sig inte så mycket från föregångaren och frågan är vad de velat åstadkomma egentligen, förutom att de har en kärlek till genren. De ger säkert en mer ”sann” bild av perioden, lite i stil med tv-serien Deadwood. Eran med rättskipning med hjälp av revolvern är på väg att ta slut. Det blir därför en extra dimension i och med att Matti, som representant för det unga, ändå är den ivrigaste i jakten på blodig hämnd. Och våldsspiralerna tycks ju eviga. Jeff Bridges spelar återigen en nedsupen och nedgången man på ett sätt som är genialiskt bra, även om han blir lite överspelad av Hailee Steinfeld. Coens humor genomsyrar också positivt en hel del i svärtan.
True grit är i ändå i många delar en spännande och stämningsfylld hyllning även till västernfilmen som genre. Ett slags spark i arslet på den gängse skildringen är filmen när en 14-årig flicka är tuffast, inte de vanliga hjältarna.