Nu ser jag de medelålders Kentmedlemmarna stå på rad med var sitt glas rött i handen i en vinkällare någonstans i Toscana. Jocke Berg ser nöjd ut och konstaterar att ”Vi kände att det var dags att göra det första riktigt bra artistvinet”.
Jocke Berg är inte dum, tvärtom. Han vet mycket väl vilka reaktioner ett sådant tilltag kommer att väcka. Kent, bandet som ska vara på blodigt allvar, som klär sig i svart och som hyllar det genuina svårmodet, ett sådant gäng ska väl inte göra sig till nyttiga idioter för girigbukarna i vinindustrin, eller?
Jag tillhör dem som tycker att Kent får göra i princip vad de vill inom lagens råmärken, så länge de fortsätter att fokusera på att försöka göra fenomenal musik. Visst, vintrenden i rockbranschen är fjantig, men det hade varit ännu fjantigare om dessa 40-åriga familjefäder i Sveriges största rockband hade poserat som om de fortfarande var truliga tjugoåringar som stod utanför mittfåran i svenskt musikliv och pimplade fulöl.
Nya plattan kommer att spelas i alla möjliga sammanhang och miljöer, men låt oss säga så här: den kommer garanterat att höras mer inuti praktiska och bränslesnåla familjebilar än på ungdomsgårdar och klubbar.
Jag är inte rädd för mörkret är en frapperande traditionell Kentplatta, en sorts destillat av de olika ljudbilder som gruppen har kryssat mellan allt sedan 1999 års Hagnesta Hill.
Här finns typiska Jocke Berg-rader om ”strålskadade atoller” och ”moln av neurosedyn”, ord som borde vara deprimerande, men som i stället känns uppfriskande i en samtida poptextkontext dominerad av papegojartade kärleksbudskap.
Här finns också en välbekant spegelbollsdisko i bekväm takt dekorerad med isande pianoklink och körer. Emedan Kent ägnade slutet av 00-talet åt att utforska ett mer elektroniskt och därmed mer utmanande sound återvänder de här till en mjukare ljudbild som för tankarna till tio år gamla Vapen & ammunition, minus en hel del gitarrer.
Resultatet skulle kunna beskrivas som en mellanplatta, en högkvalitativ och stabil skiva utan de där flourescerande utropstecknena som brukar ge kraftiga ekon utanför den stora Kentbubblan.
För fansen är emellertid inte radiohits det primära. Kent är i stället ett band som har skämt bort sina lyssnare med låtar som, i stället för att omedelbart slå undan benen på lyssnaren, växer undan för undan.
Där har ni också förklaringen till det höga betyget här intill. Jag har haft skivan i mina lurar i fyra dagar och jag har helt andra känslor inför den nu än inledningsvis. Gruppen lägger lager på lager av harmonier och skiftningar som ger musiken potential att leva länge.
Ska man över huvud taget göra ett helt pop- eller rockalbum år 2012 så är det också det som bör vara det överordnade målet, att spränga in saker i musiken som ger den livslängd.
Att Kent inte ger oss några självlysande hitsinglar den här gången är naturligtvis en brist, men den är lätt att fördra när det i övrigt är så bra.
Bästa låt: Jag ser dig
Växer undan för undan
ROCK. På 90-talet framställde sig Kent som ett gäng unga, tjuriga och cyniska ironiker från gnällbältet som aldrig, aldrig någonsin skulle bli som ”dom andra”.
Magnus Zetterlund, Eric Rydvall och Anders Löfberg.
Foto:
Kent
Jag är inte rädd för mörkret
[Kaja4]
(Universal)
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!