Vem är jag?

Självbiografin som genre har länge väckt frågan om minnets förljugenhet, vad som är sant och inte, och för vem. I dag får dessa frågor en ny dimension, inte minst för att de självbiografiska böckerna blivit så mycket vanligare men också för att det dagliga användandet av sociala medier blivit en kanal där vem som helst kan dela med sig av sina livsberättelser.

Litteraturprofessorn Merete Mazzarella, till hösten aktuell med boken Att berätta sig själv, började sin självbiografiska bana redan 1979 med boken Först sålde de pianot där hon berättar om livet som ambassadörsbarn. Sedan dess har hon skrivit flera böcker med hennes eget liv som utgångspunkt. Hon tycker det är intressant att jämföra jagkonstruktionen i den självbiografiska litteraturen med sociala medier.
– När man skriver om sig själv vill man nog ofta få sympatier. Men i självbiografin går förståelsen mer in på djupet. Då har man ofta föreställningen att man vill visa sig som man är och jag tror att man har en djupare ambition. Medan sociala medier och ordet social för tankarna till att vara ute och frottera sig med andra, lite som att vara på ett cocktailparty.

Hon tar upp det något paradoxala faktum att förra året var misärmemoarernas år, där mängder av böcker beskrev tragiska barndomar, samtidigt som budskapet i sociala medier var det motsatta. Där översköljdes vi av positiva statusar om framgångsrika liv, härliga semesterbilder och stora vänskapskretsar. Men även här kan Merete Mazzarella se likheter, inte minst med sitt eget författarskap. 
– I min första bok tycker jag att jag hade en ganska kokett ton, lite behagsjuk. Jag tänker att jag blivit lite modigare med att inte hela tiden tänka ”titta på mig, ni får hemskt gärna tycka att jag är glad och trevlig”. Jag känner inte längre det behovet och jag har blivit mer villig att bjuda på svåra saker och sämre sidor av mig själv.

Det är just inslaget av förljugenhet och överdriven entusiasm på exempelvis Facebook som gör att hon själv valt att inte vara så aktiv i sociala medier. Vill man framstå som en trovärdig och intressant person kan det vara en idé att även våga visa sina lite mörkare sidor tycker hon.
– Det är lite som de där massproducerade vykorten man fått från någon man känner i USA, om hur sonen fått högsta betyg, dottern har blivit cheerleader, familjen har varit i Karibien och allt är helt fantastiskt. Då kan man nästan önska sig lite alkoholism och arbetslöshet.

På samma sätt tror hon att vissa sidor lyfts fram i sociala medier, medan andra inte syns, som exempelvis avundsjuka.
– Och ändå tror jag att just avundsjuka är något som Facebook orsakar. Att folk sitter hemma och läser andras tillrättalagda kommentarer och ser andras bilder.

Något som det självbiografiska skrivandet i litteraturen och i sociala medier har gemensamt är aspekten att man tar ett steg tillbaka och betraktar sitt jag utifrån, att man ser sitt liv som en pågående berättelse.
– Självbiografiskt skrivande handlar om att skapa mening, ett sammanhang. Och jag tror att även Facebook bidrar till det. Om jag skulle uttrycka det något uppstyltat så kan det för den som inte har en religiös tro ge känslan av att saker hänger samman. Att det finns en synergi.

Lite krasst kan man då konstatera att just Facebook har slagit mynt av den känslan. För en tid sedan införde man nämligen den så kallade tidslinjen där man kan se de viktigaste händelserna under sitt ”Facebookliv”.  Inte helt olikt en självbiografi.

En annan aspekt som både självbiografin och de sociala medierna brottas med är hur man skapar intresse för det egna jaget. Varför ska någon läsa om just mig? Varför ska någon titta på just mina bilder? I den tid där självbiografier endast skrevs av kända personer som redan var i allmänhetens blickfång var detta inget stort problem. I dag trängs livshistorierna och frågan är hur man når igenom bruset.
– Många använder sociala medier för att marknadsföra sig själva. Att skriva är ju alltid någon sorts marknadsföring för det egna jaget, men det kan vara mer eller mindre direkt. Jag tror att det är lite av ett problem att företag har sina Facebooksidor och bloggar och försöker vara så trevliga och personliga. Människor vill känna att det finns en individ där bakom, en individ som inte vill sälja något.