Vilka är vi, jag som skriver och du som läser? Homo sapiens? Visst, men mer än så:
Homo curiosus, eller om man så vill Homo quairens, den nyfikna, sökande, forskande människan. En utvecklingsvariant av Homo det ena eller andra, som alla vi, som nosade kring under kulturnatten, tillhör.
Vetenskapsmännen och poeterna – till exempel, det mesta är till exempel och bland annat – formulerar hypoteser och undersöker deras lödighet. Och berättar om sina rön i formler eller på vers.
Vi är ju Homo narrans, den berättande människan, hon som sitter runt lägerelden och lyssnar till berättelserna och sedan bär dem vidare ordagrant eller med avdrag och tillägg. Inte minst vi på kulturredaktionen är väldigt ”narrans” till vår läggning både privat och yrkesmässigt.
Tyvärr är vi alla också Homo pugnans: vreda, grymma, snara att strida, tillfångata, plåga och döda. Kanhända hamnar varken du eller jag på just det spåret i våra liv, men tro mig, vi har närmre till strid på liv och död än vi kanske vill kännas vid. Läs vad som skedde i Tredje riket, vad som sker i Afghanistan, i Iran … och på mobbningens slagfält i vår eget präktiga land. Stort och smått – vi slåss.
Som Homo dolens, den sörjande människan, vrider vi våra händer, kramar i blod ur våra hjärtan och hav av saltvatten ur våra ögon, innan narrans tar över och berättar om det hemska androm till varnagel – eller i värsta fall uppmuntran.
Allt detta som vi är, vill vara, eller fruktar att vi är, kan vi läsa om. Antingen vi väljer ett filosofiskt verk, en diktsamling eller en blodig deckare med eller utan mysfaktor, handlar berättelsen i grunden om dig och mig.
I min hög med önskvärd sommarläsning låg Den gudomliga komedin, Dante Alighieris mäktiga epos, som jag läste fläckvis både som gymnasist och student och som jag lika fläckvis har läst i sommar.
Där finns egentligen allt. Vi får veta hur det går. Orsak och verkan, lag och ordning. Och ändå möter vi till slut mysteriet. Det som inte går att beskriva. Inte för att man inte får, utan just för att det inte går. Gick det att avbilda och beskriva, vore det inget mysterium. Ingenting större än mäniskans tanke och verk. Tji gud. I så fall.
”Här svek den höga fantasiens krafter” skriver Dante i slutet av sitt verk efter att ha skådat cirkelformer och evigt ljus. Tack och lov för det. Ännu finns det utrymme för Homo curiosus.
Särskilt glad (sic) är jag också att få tillhöra Homo ridens, den skrattande människan. Vi skrattar av glädje och lättnad med och åt varandra och världen. Vi skriver roliga böcker, berättar vitsar, står upp och töntar oss, skapar humorfilmer och knasdialoger. Och skrattar tills tårarna rinner. Visst är det detta som skiljer oss från djuren!
Hm, nja. Vi delar största delen av vår arvsmassa med djur, särkilt grisar och primater. Jag misstänker att vissa apor står oss närmare än utseendet visar och att kanske de också är på väg att utveckla humor. Det kan man förstås läsa om i vetenskapliga rapporter eller i skönlitteratur.
Det är det jag menar. Vi behöver berättelserna. Vi är berättelserna. Det är i berättelserna vi lever. Och nu väller bokfloden in över oss, för snart är det bokmässa i Göteborg. Och mörka höstkvällar med högar av böcker som ropar: Läs mig! Läs mig!
(Tack till professor och rector emeritus Stig Strömholm för hjälp med latinet.)