Lisa Irenius: Vi behöver en ny mobilkultur

Svenskar måste lära sig bättre mobilhyfs. Jo, jag tycker faktiskt det, fastän jag ogillar mycket annat som har sagts om uppförande på sistone. Som att barnvaktsföretag lär sina rekryter att ha god hållning och bära pärlörhängen (SvD 28/3) och att Magdalena Ribbing anser att chefer bör lära sina anställda äta ordentligt (Journalistens chefsbilaga).
Men det är skillnad på hyfs och hyfs.
Det finns umgängesregler som syftar till att göra åtskillnad på folk, som att använda rätt sorts bestick, och det finns umgängesregler som syftar till att respektera folk.
Till den senare kategorin hör att man ser den medmänniska som finns framför en – att man hälsar på busschauffören och receptionisten. Och att man inte pratar i eller håller på med mobilen när man betalar i kassan, när man umgås med vänner eller äter en måltid med andra (akutsamtal undantagna, naturligtvis).
Mobiltelefoner har varit var mans egendom i runt femton år. Men endast skolor förefaller mig ha tampats på allvar med frågan om vad som är okej och inte. I offentligheten, i arbetslivet och i privat umgänge gäller fortfarande lite vad som helst. I Sverige mer än någon annanstans, förstår jag när jag läser journalisten Katarina Bjärvalls nya bok Var är du? Människan och mobilen (Ordfront).
Hon tar upp en undersökning som visar att svenskar i mycket högre grad än japaner och amerikaner tycker att det är acceptabelt att prata i mobilen när man betalar i kassan, under en middag hemma och på kafé med vänner.
Tyvärr fördjupar sig Bjärvall inte i frågan. Tyvärr fördjupar sig Bjärvall inte i någonting i boken. I ambitionen att täcka allt hoppar hon från Facebook till strålning till integritet till miljön till gruvdrift till nomadliv. Visserligen lyfter hon många intressanta aspekter på vägen, men hon landar aldrig riktigt i någonting. Till sist blir det en konsumtionskritisk uppmaning: ”det finns val vi kan göra som är viktigare än de mellan olika telefonmodeller och abonnemang”. Jo, för all del.
Men mycket har redan sagts i den diskussionen, som rör mobiltelefonernas (och andra produkters) miljömässiga konsekvenser och konsumenternas ansvar. Vi måste fortsätta tampas med de problemen.

När det gäller hur man använder mobilen och hur man på så vis förhåller sig till sina medmänniskor är det frågan i vilken utsträckning vi ens ser problemen. Jag förvånas över att samtida kulturyttringar som romaner, filmer och teater inte i större utsträckning skildrar hur vi genom mobil teknik förhåller oss till varandra.
Den springande punkten är hur vi skapar hierarkier mellan närvaro och distans: i vilken utsträckning ska vi prioritera en människa som är närvarande här och nu framför en människa som söker kontakt någon annanstans ifrån? Är det rimligt att avbryta ett pågående, levande samtal för att svara i telefon? 
I den tidigare nämnda undersökningen uppger nära sex av tio svenskar att det är okej att prata i mobilen medan man betalar i kassan, jämfört med två av tio amerikaner.

Tydligen tycker alltså en majoritet att det är okej att sända signalen ”du är oviktig för mig” till de okända människor man kommer i kontakt med i offentligheten. Vad innebär det för den sociala sammanhållningen på sikt?
Dagens möjligheter att kommunicera på distans är makalösa, men jag tror att det samhälle som inte tydligt prioriterar närvaro framför frånvaro får problem.
Därför är det viktigt med mobilhyfs.