Som smÄbarnsförÀlder kan jag ibland upproriskt tÀnka: varför Àr det sÄ himla viktigt att barn lÀser, egentligen? Hierarkierna mellan kulturformerna Àr smÀrtsamt tydliga i en förÀlders samvete. Film? Inte för mycket eller för lÀnge. Dataspel och Ipad? Nja, i sÄ fall ska det vara pedagogiskt och lÀrorikt. HöglÀsning? Oh ja, gÀrna och hur mycket som helst!
Samtidigt Àr det ju sÄ svÄrt att hinna med: för tio Är sedan lÀste 70 procent av smÄbarnsförÀldrarna dagligen för sina barn, i dag bara 35 procent.
Ăr det sĂ„ viktigt dĂ„? PĂ„ bokmĂ€ssan i Göteborg finns grogrund för Ă€n mer upproriska tankar: allt detta lovprisande av litteraturen som ibland verkar ske per automatik. VEM har bestĂ€mt att det ska vara bĂ€ttre att lĂ€sa Ă€n att exempelvis se pĂ„ film och spela dataspel och VARFĂR?
Men bokmĂ€ssan vore inte bokmĂ€ssan â med en oĂ€ndlig mĂ€ngd programpunkter â om den inte ocksĂ„ erbjöd nyanserade svar och reflexioner kring Ă€mnet.
Det var befriande nĂ€r författaren Kristoffer Leandoer tog tydligt avstĂ„nd frĂ„n pĂ„stĂ„endet att âdet spelar ingen roll vad man lĂ€ser, det viktiga Ă€r ATT man lĂ€serâ. Det finns ingen anledning att tro att det Ă€r bĂ€ttre att slentrianlĂ€sa en klichĂ©mĂ€ssig bok Ă€n att leka fantasilekar, menade Leandoer och pĂ„pekade hur befĂ€ngt det vore om nĂ„gon pĂ„stod att âdet spelar ingen roll vad man ser pĂ„ tv, det viktiga Ă€r ATT man tittar pĂ„ tvâ.
Leandoer pÄminde samtidigt om en grundlÀggande skillnad mellan att se en film och att lÀsa en bok. Det faktum att hjÀrnan vid lÀsning sjÀlv fÄr översÀtta bokstÀver till bilder gör lÀsandet till en mer aktiv handling: barnet fÄr vara med och iscensÀtta berÀttelsen och sjÀlv pröva genom en annans liv vad till exempel vÀnskap handlar om.
Litteraturvetaren Yvonne Leffler, som satt med i samma panel, pÄpekade att lÀsningens vÀrde varierar genom historien. Under reformationen var det viktigt att lÀsa Bibeln för att bli en god protestant, i dag Àr det viktigt att lÀsa för att kunna delta i demokratin och vara en god medborgare.
Jo, det Ă€r ju ocksĂ„ dĂ€rför det Ă€r sĂ„ viktigt att barn tidigt fĂ„r bekanta sig med böcker och texter: för att sĂ„ smĂ„ningom kunna orientera sig i ett samhĂ€lle dĂ€r texten Ă€r sĂ„ central. Och det Ă€r dĂ€rför den sjunkande lĂ€sförstĂ„elsen bland mĂ„nga barn Ă€r sĂ„ oroande. Ett annat seminarium pĂ„ bokmĂ€ssan, om höglĂ€sning, utgick frĂ„n skrĂ€mmande siffror: ett barn frĂ„n en lĂ€sande familj börjar skolan med ett ordförrĂ„d pĂ„ runt 17â000 ord, medan ett barn utan den bakgrunden kan runt 6â000 ord.
Det blir en skriande orĂ€ttvis skolstart. Inte undra pĂ„ om klyftor i inlĂ€rning sedan lever kvar. ĂndĂ„ handlar debatten om sjunkande lĂ€sförstĂ„else nĂ€stan uteslutande om skolans ansvar â medan förskolebarnens lĂ€sning i hög grad betraktas som en frĂ„ga för enskilda förĂ€ldrars (dĂ„liga) samvete. Det finns en begynnande medvetenhet om att detta Ă€r ett problem. Litteraturpropositionen som kulturdepartementet presenterade i torsdags pĂ„ bokmĂ€ssan tar till exempel upp vikten av lĂ€sfrĂ€mjande ocksĂ„ pĂ„ förskolor.
Men kulturbudgetens punktinsatser kan knappast vÀga upp personalbrist och alltför stora barngrupper pÄ förskolorna. Det krÀvs en vidare förstÄelse för att kampen för barns lika tillgÄng till ordet mÄste börja tidigare.
Vi bör alla ha dÄligt samvete för att vi inte gör mer för att alla barn ska fÄ de bÀsta förutsÀttningar att fullt ut delta i samhÀllet och demokratin.