Vi syns på Facebook? Knappast!
KRÖNIKA. Emma Ångström har massor med ursäkter för att våga vägra Facebook. En del är bättre än andra.
Emma Ångström skriver krönikor i Fredag varannan vecka.
Foto:
Jag vågar vägra Facebook. Först vägrade jag MySpace och sedan när alla försvann till Facebook var jag för långsam för att hänga med. För övrigt hävdar en vän till mig att allas plötsliga intresse för Facebook och ointresse för MySpace är den största och snabbaste folkvandringen i mänsklighetens historia. Jag är böjd åt att hålla med. Inga gräshoppshordar, torkperioder, översvämningar eller massmord kan möjligtvis ha orsakat en större folkrusning. Virtuell förvisso, men verklig för många.
Jag hittar på en massa ursäkter för varför jag inte bara börjar. För det första är det ju otroligt barnsligt med Facebook. Det är som att gå tillbaka till typ Lunarstorm, och man är knappast tonåring längre. Eller som i början av interneteran när alla hade sin egen personliga hemsida, som förlagan till bloggen, men där man inte uppdaterade särskilt ofta utan bara hade en site med lite småinfo om sig själv och sina guldhamstrar och intressen (datorer).
För det andra är det ju jättefarligt med internet. Vem vet vilka bilder på mig som redan ligger och svävar ute i cyberrymden och någon liten idiot kanske photoshopar ihop med en Jenna Jameson-kropp och lägger ut på skolans intranät.
Dessutom är det en sån hysteri kring hur många man känner, hur snygg man är, vem som ligger som top friend och gud vet vad och hit och dit. Som om man inte fick nog av allt det där på gymnasiet när det var dags för Alla hjärtans dag och alla fick blommor i skolan utom jag.
Och vad gör man när någon som man inte står ut med vill bli ens kompis? Hur säger man nej till någon utan att låta som idoljuryn, och hur mycket skadar det ens kulturella kapital att ha en ocreddig person på sin kompislista?
Samtidigt vill jag inte vara en bakåtsträvare. Det är så typiskt 2007 att se 2000-talet som det kontextualistiska decenniet eftersom vi bara tar intryck från andra decennier under 1900-talet och inte kommer på något eget och jag vill ju inte vara en sådan som tycker som alla andra för det är ju inte särskilt 2007.
Jag kan kanske tänka mig att vara med på FaceSpace eller MyFace. Det är lagom avståndstagande och lite ironiskt sådär. Men varför skulle jag. Vilka hänger där, vem kommer ens märka att jag har tagit steget ut i det okända. Eller så går jag med i arsebook.org, en anti-social community som kopplar ihop en med folk man hatar. Det är vansinnigt ironiskt.
Men. Jag håller mig på mattan. Jag gör som min tjugoåttaåriga vän som aldrig i hela sitt liv har betalat en räkning på nätet. Hon har ingen internetbank ens, hon använder ett sådant där old school-häfte som jag tror att hon postar med vanlig post och jag har ingen aning om hur det ser ut eller går till men det verkar sjukt analogt och avancerat.
Det måste ju vara det nya heta. Sjukt 2007.
Så jobbar vi med nyheter