Det fläskiga premiärnumret av den svenska versionen av tidskriften Granta levde inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna. Visst är tidskriften fylld av läsvärda texter och redaktionens urval uppvisar också den där viktiga fingertoppskänslan som innebär att saker kan vara komplicerade och läsvänliga på samma gång. Men en alldeles för stor del av bidragen kändes lägligt produktplacerade inför nära förestående boksläpp, och även om man kan argumentera för att det ger dem en aktualitet så förtog det något av glädjen.
I de allra bästa kulturtidskrifterna bör läsaren vid sidan av den intellektuella och/eller emotionella stimulansen känna att det finns något som går på tvären och trotsar de marknadskrafter som har en tendens att sandblästra bort det personliga uttrycket. Läsaren vill – i varje fall om läsaren är jag – häpna över att någon orkat genomdriva kulturtidskriften utan att kompromissa om form och innehåll.
Tidskiften Glänta är ett fint exempel som nästan alltid går på knock out med ett innehåll som du inte visste att du behövde och en utomordentlig form på behagligt papper.
Den lilla tidskriften Cre uppvisar också mycket av det som utmärker en utmärkt tidskrift. Inte minst för att formgivningen är så omsorgsfull och papperskvaliteten så olönsamt bra. Cre, som vill ge utrymme åt bildkonst, foto och poesi, fungerar ungefär som ett galleri där redaktionen, bestående av Viktor Paulsson, Samuel Sander och Nils Lundkvist, väljer ett brett ämne och erbjuder plats åt ett varierande stall av medarbetare. Cre har en kristen utgångspunkt och redaktionen deklarerar att rubbet görs ”for the love of god”, men strävar efter en bred ekumenik och undviker att bli programmatiska på ett sätt som får den ateistiskt lagda läsaren (igen – i varje fall om denne är jag) att rygga tillbaka.
Tidskriftens sjätte och senaste nummer har rymden som tema, och ger sig ut på en glimrande färd genom Hubbleteleskopet. En lång litterärt hållen guidning genom zodiaken, där skribenten Nils Lundkvist ackompanjeras av ett helt knippe utmärka illustratörer, är numrets bärande balk. Korta texter om mörk materia och den försummade naturfilosofen Robert Hooke kompletterar.
En snyggt paketerad bagatell som tar sig själv på allvar kan erbjuda utomordentlig underhållning.