Känner du till Katharina Hafermaas? Förmodligen inte. Men utan henne hade inte Wes Andersons nya film ”The Grand Budapest Hotel” varit lika bra. Hon målade nämligen miniatyrmodellerna som ingår i filmen. Inget som hon kommer att få någon Oscar för direkt – och det kan väl sägas att hon förstås är mer utbytbar än regissören – men ändå, det är en bra tankeställare om hur många det krävs för att göra en långfilm, naturligtvis beroende på budget och genre.
Vi har också Richard Glass. Han står som ”kontaktlinsoptiker”, något som jag tidigare aldrig ens hade funderat över att behövdes i ett filmteam. Eller Chris Lyons, ”special effects teeth”, sug på den du som velar mellan yrkesvalet filmkarriär eller tandläkare. Nu kan man bli båda. Eller varför inte ”prosthetics make up artist”, alltså så vitt jag förstår den som sminkar proteserna. ..
Just i ”The Grand Budapest Hotel” hittar jag ingen ”second unit grip boy”, det brukar vara vanligt annars i film. Jag har alltid undrat vad en sådan gör. Kanske hade det varit en alternativ karriärmöjlighet när nu ens drömmar om Hollywood väl sannolikt är över. Funderade också alltid i banor av regissör eller skådespelare, inskränkt och korkat förstås.
Man kan förstås fortsätta hur länge som helst att spekulera och undra när man ser en så diger lista av lika anonyma som viktiga kuggar i det mer eller mindre väloljade maskineri som behövs för att vi ska få njuta av mästerverken (och allt annat med förvisso) på vita duken och TV-skärmen. Ingen av dem kommer att få gå på röda mattan i dyra designerkläder för att eventuellt få hålla ett tacktal inför erhållen statyett. Det kommer inte ens att någonsin nämnas i ett sådant.
Men vi i publiken borde någon gång rikta en tacksamhetens tanke till de som arbetar i det fördolda, och inte bara till regissör, manusförfattare, fotograf, kompositör och skådespelare. Och det gäller förstås inte bara filmens värld.
Kommer någon på vad en ”second unit grip boy” gör så hör av er.