Tre trender kan ses tydligt i en film som ”Apornas planet – Uppgörelsen”: vår besatthet av apokalypsen och tydliga fiender till mänskligheten (fast aporna här ju är betydligt mer mångfacetterade än till exempel zombierna), viljan att dra ut på historierna i det oändliga (”Hobbit”, ”Transformers” och allt vad det kan vara) och onödig 3D.
Sedan är det en annan sak att det faktiskt är fascinerande att se de här historierna ändå nu när filmtekniken kommit så långt. Det är inte en enda sekund under filmen gång som jag egentligen tvivlar på aporna, så skickligt är det gjort. Vi bioälskare lever ju i ytterst lyckliga tider med de möjligheter som finns att gestalta vilka historier som helst.
Problemet är väl mest att det inte finns lika många bra manushistorier. Det sades för mycket länge sedan att det egentligen bara finns sju berättelser, sedan kan de varieras i oändlighet. Så det borde ändå inte vara några svårigheter att hitta originella varianter. Men det känns ofta som att det är svårt att hitta fram till saker som verkligen känns nya.
Fast det viktigaste är ju att man hittar rätt och kan beröra. Och roa. Samt oroa.
Det mesta av det finns i filmen.