Den musikaliska begåvningen hos en pianist sitter såväl i huvudet som i händerna, och en i båda dessa avseenden sällsynt begåvad person var Franz Liszt. Efter att en enda gång ha hört ett långt och komplicerar verk, eller tyst läst noterna till det, kunde han åratal senare exekvera det felfritt. Och hans händer var unikt skapta för virtuost klaverspel.
Fingrarna var inte bara ovanligt långa och smidiga, han kunde sära dem så vitt att de utan svårighet räckte till en duodecima, alltså ett omfång på tolv
toner där tio brukar vara maximum för vanliga dödliga. Men den bländande tekniken i för-
ening med den anslående klaverlejonprofilen och långt vågigt hår utgjorde bara en liten del av hans begåvning. Han behärskade tyska, franska och italienska perfekt i både tal och skrift, han var skönlitterärt väl bevandrad och skrev själv ett par böcker, bland annat en om kollegan Chopin.
Med åren tröttnade han på den turnerande virtuosens rastlösa liv och antog posten som musik- och teaterchef vid hovet i Weimar. Där introducerade han sin svärson Wagners operor och utvecklades själv till framstående orkesterkompositör och dirigent.
Det finns alltså all anledning att minnas och hylla denne man på tvåhundraårsdagen av hans födelse den 22 oktober 1811, i den lilla staden Raiding i västra Ungern, inte långt från den österrikiska gränsen. Samtiden häpnade över fenomenet Liszt som utvecklades till en centralfigur i hela Europas musikliv, men eftervärlden har varit desto snålare i sin bedömning. Bland seriöst musikfolk har det ansetts comme il faut att se ner på estradören och kvinnotjusaren och snarast motvilligt erkänna hans insatser som tonsättare av bland annat symfoniska dikter. Ett visst
erkännande har dock kommit somliga av hans ålderdomsverk till del där han experimenterar med svävande tonaliteter.
Även ickemusikalisk kritik har förekommit. Ungerns store son kunde inte ett ord ungerska, ha, ha! Tacka för det, uppvuxen som han var i en tysktalande del av landet och som tioåring utflyttad för gott, först till Wien för att ta lektioner av världsledande pianopedagoger och sedan vidare till Paris. Och hur var det levnadssagan slutade? Som abbé Liszt. När Fan blir gammal går han i kloster, säger hans belackare. Sanningen är den att han redan som tonåring drömde om att gå i kloster och livet igenom förblev en varmt troende katolik. Inte distanslöst devot, för all del, utan med utrymme för både världsmannaskap och humor. Lyssna till pinostycket Den helige Franciscus predikar för fåglarna där predikanten emfatiskt säger till de högljutt kvittrande att hålla tyst och ge akt på evangeliets ord.
I motsats till många firade artister var Liszt ingen självupptagen diva utan generös med både omsorger och pengar. Som turnerande virtuos tjänade han stora summor och ofta lät han hela recetten gå till välgörande ändamål. Som beundrare och introduktör av Wagners operakonst blev han både den själförgudandes vän och svärfar och hjälpte honom under hans landflykt i Schweiz ekonomiskt. Det gick så till att Wagner inte snällt bad om, utan titt och tätt rekvirerade exakt angivna, ganska stora summor för omedelbar leverans.
En särskild plats i Liszts hjärta var förbehållen en tonsättare så väsensskild från Wagner man kan tänka sig: Franz Schubert. Den fattige skollärarsonen som dog ung och okänd utanför en
liten krets i hemstaden Wien fick i Liszt en postum promotor. Något betydde det väl att de hade samma förnamn, liksom Frans av Assisi, men mer att Schubert i sin musikaliska begåvning ägde något som Liszt saknade: förmågan att skapa sångbara melodier. I gengäld transkriberade Liszt ett stort antal av Schubert Lieder för piano och gav dem gärna som extranummer på sina konserter. Han var också en av de första som insåg storheten i Schuberts sena pianosonater.
Att för piano transkribera inte bara sånger utan stora kör- och orkesterverk var vanligt under hela 1800-talet. Tekniskt svindlande operaparafraser hörde till de turnerande virtuosernas slagnummer. En helt annan och - skulle man kunna säga - demokratisk funktion fyllde Liszt transkriptioner av samtliga Beethovens nio symfonier. Dåförtiden var det få förunnat att höra dem i fullt orkesterframförande, men hemma vid pianot kunde man alltså tränga in i deras tematik och uppbyggnad. Så mycket större blev upplevelsen om man någon gång fick tillfälle att avnjuta dem "på riktigt".
Som orkesterkompositör odlade Liszt en sida som vetter mot litteraturen. En av hans symfonier har namn efter Goethes Faust, en symfonisk dikt heter Hamlet osv. Det är inte programmusik i bemärkelsen ljudillustrationer till ett dramatiskt förlopp utan ett slags analys i toner av de litterära verkens bärande idéer.
I Uppsala firas Franz Liszts 200-årsminne på lördagen med en konsert av pianisten Francisca Skoogh i Alfvénsalen i Kfum-borgen, Efter framförande av bland annat Liszts tekniskt utmanande Dantesonat samtalar Skoogh med förre ärkebiskopen KG Hammar. Arrangemanget, rattat av kulturföreningen Neo, startar kl 16.