Viskningar, sus och råmanden
Likt veka andar eller vresiga bestar som bor bakom träden. Torsten Pettersson hör den vilda kraften i Sibelius första symfoni. På torsdagskvällen framförs den i Konserthuset i Uppsala.
Foto: Fotograf saknas!
När symfonin sedan turnerade i Europa fick den därför en funktion av nationellt kulturförsvar, trots att det egentligen var Finlandia från samma år som spelade den rollen. Symfonin var snarare nationalkompositörens länge övervägda prov på att han behärskade även denna europeiska paradgren.
Då ställdes traditionellt två krav: en tydlig melodiutveckling och en sammanhängande "organisk" form, åtminstone inom varje sats. Men Sibelius gick sin egen väg.
För det första upprepar han gärna sina melodier i relativt oförändrad form, utan den traditionella bearbetningen à la Beethoven. I gengäld omdefinieras de emotionellt av varierande instrumentering och glidningar mellan dur och moll.
För det andra är symfonin djärvt rapsodisk. Musikens organiska framväxt ersätts av att kraftfulla och drömska partier bryts mot varandra, vanligen utan smidiga övergångar. I stället får andra grepp skapa ett sammanhang.
Ett är tematiska förbindelser. Introduktionens tysta klarinettmelodi föregriper till exempel de sugande andramelodierna i de två inledande satserna. I början av finalen upprepas den sedan som sådan, nu av violinerna med full kraft.
En annan sammanhållande faktor är en originell orkestrering där pukan spelar en stor roll. Bland annat mullrar den i början under klarinettsolot och i tredje satsen får den rentav presentera huvudtemat.
Karakteristiskt är också att cymbalerna skräller mer än vanligt och att stråkarna gärna knäpper strängarna. Exempelvis avslutas både första och sista satsen med två sådana pizzicati.
Så blir symfonin en mosaik som inte visar en sammanhängande bild men en hel del släktskap mellan bitarna.
En reaktion på verket kom från den berömde engelske musikkritikern Ernest Newman 1905: "Jag har aldrig hört någon musik som så totalt förde mig bort från vårt vanliga västerländska liv och förflyttade mig in i en helt ny civilisation."
Detta starka gensvar berodde sannolikt dels på symfonins tvära kast, dels på den gåtfulla klang som förmedlas av Sibelius tonartsbehandling. Till skillnad från nationalromantiker som Tjajkovskij och Alfvén citerar han inte folkmelodier men han tog intryck av Kalevalasångens femtonsskala. När den kombineras med konstmusikens dur-mollskala uppstår en klang som låter arkaisk, vild, som framsprungen direkt ur naturen.
Det är så jag hör symfonin: som viskningar och sus, råmanden och brus ur en mörk skog. Det är krafter som flyr varje föreskriven form. De bara finns, visar sig, försvinner och skymtar igen - likt veka andar eller vresiga bestar som bor bakom träden.
Så jobbar vi med nyheter