Femton citroner i en skål. Den här lägenheten måste jag ha!
Ett badrum utan personlighet och andra saker än ett litet doftljus på tvättmaskinen och en löjligt dyr tvål med matchande handkräm på handfatet. Ring genast bankmannen och be, tigg eller hota till dig ett nytt, högre lånelöfte.
Snittblommor. Tänk om mitt vardagsrum såg ut så här. Och höströda äpplen. En dröm om ett bättre liv.
Att sälja en lägenhet förlöser det allra sämsta hos en människa. Estetik, doft, smak och moral är plötsligt begrepp som är direkt underställda girigheten och när jag bär ner några kubikmeter vardagsliv till källarförrådet sätter jag på mig masken och iscensätter något som ska föreställa en allmänmänsklig fantasi om ett lyckligt boende.
Man måste tömma så att de potentiella köparna kan börja möblera och flytta in i tanken. Helst ska de tro att de redan bor i lägenheten och känna hat mot övriga spekulanter och utan att blinka buda åtminstone en liten bit bortom den där gränsen som fick deras personliga bankman att se en smula bekymrad ut. Så långt är jag med. Men att jag accepterar att sju stycken mirakulöst simultanblommande orkidéer som speglar sig i fönster som skriker av lycka efter att ha tvättats för första gången sedan jag flyttade in, ska ge ett sken som verkligen påverkar folk förvånar mig. Jag tror ju inte att partiernas valaffischer påverkar särskilt många.
Homestaging, eller –styling, är en simpel och självförnedrande dramaturgi som spottar både köpare och säljare i ansiktet. Och är det inte djupt tragiskt att man lever med övertygelsen om att ens eget hem bara blir attraktivare om man avlägsnar allt som påminner om en själv. Jag kan se och skriva detta. Men jag skulle aldrig drömma om att inte spela med och raderar utan att tveka alla spår av min dotter ur mitt hem. Hon blir lite orolig och gnäller när vi för andra dagen i rad bär upp hennes säng och leksaker på vinden, men det kan inte hjälpas. Barn drar eventuellt ned priset, trots att de inte ens ingår i köpet.
Det sägs att doften av nybakade bullar skapar habegär. Det är jag tveksam till. Jag tror mer på att dramatisera kylen till något som liknar omedveten tillfredsställelse. Mitt alldeles nytvättade kylskåp rymmer just nu essensen av köpstark svensk medelklass – eller åtminstone vad jag tror att den vill se. Bland de närproducerade ostarna, de frigående äggen, det smaklösa vinet, de lyckliga päronen, det ekologiska smöret, den pikanta wasabin och den färska gnocchin har jag smugit in ett par Budweiser och några andra tillbehör från USA som ska smeka det amerikanska komplex som sociologer gärna påvisar som en undertryckt drift i det svenska samhället. Och för att gardera mig har jag också tryckt in en burk med rökt tacokrydda och en blommig flaska som innehåller det dyraste iste jag någonsin stött på. Lite folkligt, lite flärd. Jag hoppas vid gud att de eventuella köparna inte glömmer att öppna kylen.