Winnerbäck fortfarande vispoet

En gång i tiden sade Lars Winnerbäck i en intervju att hans skivor aldrig får mer än treor i betyg av kritiker, att han var en mellanartist som aldrig blev helt accepterad.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.
År 2001 bröts plötsligt raden av ojämna album (där vispärlorna blandades med proggiga snusförnuftigheter) med den bredbent rockiga Singel - ett album som mer än väl fyllde sin funktion som karriäromvälvare.

Efter Singel blev vägen bara ljusare och ljusare och den rödhårige vispoeten från Linköping lämnade det förflutna bakom sig för alltid. Eller?

Det finns de som klagar på att Lars Winnerbäck blev en ny Lundell efter Singel. Eller en idealist som blev stjärna, köpte elgitarrer för pengarna och numera föredrar de stora gesterna framför det sköra och eftertänksamma. De har nog inte lyssnat så noga. För sedan Singel har Lars Winnerbäck ägnat flera album åt att hitta tillbaka till vispoppen - på ett nytt sätt, javisst, men likafullt. På nya Daugava gnisslar mandolinerna så att det står härliga till och reflexionerna runt livet och hur man tacklar det är nästan lika skarpt formulerade som någonsin. Inte lika skarpt som på mästerverket Söndermarken, förstås (där skulle en låt som inleds med "i morse hängde man Saddam/jag har ingen skuld i det" skavt värre än här), men ändå.

Här finns över huvud taget gott om element som kommer att få det att krypa under skinnet på Winnerbäckskeptikerna. Till exempel ger han sig på att återskapa ljudet av den frejdiga irländska pubkulturen - hå och hej - redan i första låten Farväl Jupiter. Ett slitet grepp och ett vanskligt företag, men när refrängen kommer sitter man där och ler. Innan mörkret faller bär tydliga spår av tidigare Winnerbäckalster, men genom att låten är så fin på igenkänningsvis kommer han undan med det också.
Annars kryssar låtarna säkert från glädje till melankoli och tillbaks igen. Och även om Daugava inte är ett helgjutet album så är det kraftfullt nog att få en att vilja fortsätta följa Winnerbäcks vägar - och omvägar - mot den kompletta visan.

Winnerbäck fortfarande vispoet

Lars Winnerbäck har inte alls blivit en bredbent rockartist. Nya Daugava är i stället ytterligare ett steg på hans väg - eller omväg - mot vispoppen, skriver Johanna Åberg.