Kulturdebatt
Det har uppstått en debatt om vad god litteraturkritik är. Ska den styras av känslor eller intellektuell analys? I en debattartikel i Dagens Nyheter kritiserar Leif Zern dagens litteraturkritik för att enbart fokusera på kritikerns känsloreaktioner. Svenska Dagbladets litteraturkritiker Henrik Sahl Johansson svarar med att utpeka Zern som representant för en äldre förlegad litteraturkritik. Själv utropar han sig till banérförare för den nya progressiva litteraturkritiken som vågar ge uttryck åt känslor. Det är bara fånigt tomprat. All god kritik vare sig den är av äldre eller nyare märke börjar med känslor och går sedan vidare till intellektuell analys. Kritikerns uppdrag är att objektivt värdera litteratur och sedan motivera sitt omdöme.
Men Henrik Sahl Johansson vill stanna kvar i känslorna och ser det som ett värde i sig att enbart bli emotionell. Han inleder sitt svar på Zerns debattartikel med orden: ”Jag grät vid upprepade tillfällen när jag läste Péter Nádas storslagna ’Illuminerade detaljer’”. Nu för tiden ska man gråta när man läser en bok eller ser på en film eller teaterföreställning. Att gråta är ett tecken på det högsta kvalitativa omdömet om händelser i kulturlivet. Det är en populistisk inställning. Men i dagens kulturliv styr den populistiska känslokulten inte bara litteraturkritiken utan även litteraturen som ofta handlar om psykiska problem, övergrepp och missbruk som inbjuder till automatiska emotionella reaktioner från läsaren. Det är litteratur som är lätt att läsa, lätt att förstå och lätt att glömma bort.
Jag har läst många bra böcker och sett många bra filmer och teaterföreställningar men aldrig någonsin gråtit. Det tänker jag inte heller göra. Upplevelsen kan vara hur drabbande som helst men det får bara bli utgångspunkten för en reflexion över upplevelsen. Jag tror på en litteraturkritik som sätter verket i fokus och inte kritikens känsloliv. Kritikerna i Sahl Johanssons generation kör bara sitt eget emotionella race och skriver bara om kompisar och hajpade författarskap. Det är fegt och egocentriskt. Men kan man bli annat än egocentrisk om man hylla en litteraturkritik som enbart styrs av känslor. Faktum är att våra känslor kan vara hur virriga som helst och behöver därför analyseras av förnuftet för att blir begripliga.
Eller sitter Henrik Sahl Johansson inne med en hemlig kod för det mänskliga känslolivet? Alla filosofer och psykologer som har försökt förstå vårt känsloliv har gjort det genom rationell analys. Men det behöver man inte göra enligt Sahl Johansson utan det räcker med att bara gråta och hänge sig åt sina känslor. Han abdikerar därmed både från sitt uppdrag som litteraturkritiker och sitt ansvar mot läsarna. Under lång tid har kritiken i Sverige inte handlat om böcker utan om kritikens egen person och smak. Jag förstår att Leif Zern är innerligt trött på allt detta emotionella svammel som ger sig ut för att vara god litteraturkritik. Det är inte något annat än ett tecken på litteraturkritikens förfall.
Äkthet och uppriktighet ses i våra dagar som känsloutbrott. Är känslor sannare än intellektet? Skulle jag ha gråtit istället för att skriva den här debattartikeln?