Kulturdebatt
Både tro och vetande är giltiga och kompletterar egentligen varandra. Det är därför det överhuvudtaget existerar religion och vetenskap. Det är två meningssystem med sin egen rationalitet och sina egna värden. Det finns många olika meningssystem och vi behöver dem alla för att kunna orienterar oss i vår komplexa värld. Konsten och kulturen har sitt, politiken och ideologierna har sitt. Meningssystemen representerar verktyg för att ordna en värld som ständigt hotas av oordning och kaos. Det märker vi inte minst i våra dagar med konflikter och krig och maktfullkomliga ledare i Väst och Öst. Kaos är kanske inte granne med Gud men åtminstone med driften att skapa ordning och mening.
Det senaste exemplet på det eviga bråket mellan tro och vetande är Håkan Lindgrens artikel ”Nej, människan behöver inte religion” i Svenska Dagbladet (24/4). Han avfärdar religionen som ren och skär fantasi och en sorts maktutövning. Det är väldigt mossiga argument. Även vetenskap har sin fantasi som egentligen utgör förutsättningen för nya vetenskapliga upptäckter genom att formulera hypoteser som sedan prövas experimentellt. Att tänka utanför boxen innebär att använda sin kreativa fantasi. Jag håller just nu på att översätta Mircea Eliades trebandsverk "De religiösa idéernas historia". Vad det handlar om är människans förmåga till meningsskapande och verket skulle därför kunna heta "Det mänskliga meningsskapandets historia". Huvudpersonen i det historiska dramat är inte gudar och djävlar utan just människans förmåga till meningsskapande.
Allt vi skapar är tidsbundet och måste förnyas. Därför sker förnyelser i det religiösa, vetenskapliga, politiska och kulturella tänkandet. Idag genomlever vi i en kris på många plan i vår civilisation. Turbulensen i omvärlden och konflikter i samhället är ett uttryck för denna kris. En kamp verkar pågå i vår samtid mellan konservativa och högernationalistiska krafter och progressiva och internationella krafter. Vi lever i en ödestid då inte bara människans överlevnad utan även planetens överlevnad tycks stå på spel.
Att då fortsätta att älta det eviga bråket mellan tro och vetande är därför inte bara ett bevis på intellektuellt högmod utan även på moraliskt högmod. Håkan Lindgren gör sig skyldig till båda slagen av högmod eftersom han tror sig sitta inne med den enda sanningen om vår existens. Han verkar vilja leva i sin egen bubbla och pyssla med sina egna fördomar. Detta subjektiva meningsskapande dominerar i vår narcissistiska tid. Men det är ett falskt och i själva verket destruktivt meningsskapande som påminner om drogberoende. Jaget blir drogen som ger lycka på den egna lilla subjektiva täppan. Definitionen av genuint meningsskapande är framför allt att det är objektivt och allmängiltigt. Varför är det så svårt att förstå att religionens och vetenskapens meningssystem är komplementära och lika giltiga?
Håkan Lindgren förkastar religionen utifrån ett gammalt sekulärt argument att vi är ensamma i universum och det är bara bra. Vi skapar vår egen mening och behöver inte hjälp av någon Gud. Det är en existentiell form av meningsskapande som varit dominerande de senaste 100 åren. Men det utesluter inte alls andra former, till exempel religionens.