”Var inte oroliga!” skriver Ebba Busch i UNT den 15/10. Detta som svar till de äldre invånare i Uppsala kommun som får tillgänglighet och utbud av litteratur starkt begränsat. Det är ett respektlöst och illa underbyggt uttalande som dessutom får rakt motsatt effekt för den som är någorlunda insatt i kulturpolitik. För läser man vad Busch verkligen säger mellan raderna blir man just orolig, mycket orolig. Det blir tydligt att det rör sig om en strukturell förskjutning av kulturpolitiskt inflytande, från de folkvalda och ansvariga inom kommunen till den upphandlare inom vården som råkar betala minst för dagen. En förflyttning av offentliga medel från folkbiblioteken till privata investerare med vinstintressen.

Det är viktigt att tydliggöra att detta inte enbart rör sig om en traditionell besparingspolitik utan även en ideologisk skiljelinje. Kristdemokraterna är ett parti som genom att påstå att man inte bör lägga sig i folks kulturvanor lägger en blöt filt över hela folkbildningstanken, den politiska viljan att låta så många som möjligt få ta del av kvalitativ kultur. Resultatet är tydligt: Ett verklighetens folk utan böcker. Busch visar förakt för litteraturen när hon motiverar nedskärningarna av folkbibliotekens uppsökande verksamhet genom att raljera över investeringar och avtal i kulturen: ”Vi har dock inget särskilt avtal med till exempel en trubadur”. Nej, visserligen, men nu gällde frågan folkbiblioteken.

Busch är helt enkelt ute och slirar. Författarförbundet hjälper henne dock gärna tillbaka på rätt spår genom att påminna om Bibliotekslagen: 
Bibliotekslagen fastslår att biblioteksservice ska finnas tillgänglig för alla och den ska vara anpassad till kommuninvånarnas behov. Folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt personer med funktionsnedsättning genom att erbjuda litteratur anpassad till deras behov. För detta ansvarar kommunerna. Punkt.