Deckare, deckare, deckare. Det är sommar och det mediala utbudet av deckare har högsäsong. Tv-tablån fylls av deckare, tidningarna kör deckare som sommarföljetong och folk läser deckare. Sommar och semester i Sverige är synonymt med att det överallt i medierna begås det ena gräsligare mordet efter det andra. Vad säger det om oss svenskar? Vad säger det om vårt kollektiva undermedvetna? När vi vill koppla av och ha det skönt, då ska det vara mord och blod som skvätter. Kan det vara så att idyllen ligger närmast katastrofen. Vårt behov av spänningsunderhållning tycks hur som helst outtömligt. Deckare säljer som smör och kriminalserier i tv lockar många tittare. När vi vill drömma oss bort, drömmer vi om mord.

Varför har det blivit så här? Jag tror att det dels är ett mediefenomen. Tidningar, tv och radio sviker sin uppgift att ge ett brett kulturellt utbud genom att vädja till folks sensationslystnad och narcissism. Det är hur enkelt som helst att plocka upp en deckare och låta sig uppslukas. Att läsa deckare är som att läsa porr: ett enda primitivt behov tillfredställs snabbt och effektivt. Syftet är utlösning eller lösning på mordgåtan. Medierna indoktrinerar oss till att läsa deckare och titta på kriminalserier i tv. I botten ligger som alltid ekonomi eftersom tidningar måste säljas även på sommaren och tittare lockas till tv-apparaten och lyssnare till radion. Tänk om folk bara skulle strunta i medierna under sommaren och kanske fortsätta med det beteendet även när höstmörkret sänker sig.

Den ensidiga inriktningen på deckare i hela medielandskapet beror nog främst på föraktet för kultur i Sverige. Eller är det mediala makthavare som föraktar kultur? Jag börjar tro det. Varför kan inte en enda tidning köra en roman som sommarföljetong eller ett eller flera diktverk? Varför kan inte tv reprisera bra teater eller dokumentärer? Det finns hur mycket som helst i arkivet att välja bland. Men icke. Tydligen anser man att folk är dumma och bara vill bli underhållna. Folk ska inte behöva tänka eller reflektera under semestern utan sövas ner med underhållning av billigaste sort. Skräp helt enkelt. Vi svenska är uppenbarligen obotliga narcissister, i varje falla att döma av kulturutbudet om sommaren. Det märkliga är att vår narcissism bottnar i en fascination för mord och blod.

Kanske behöver vi alla gå i psykoanalys. Kanske är det just under sommaren som vi släpper fram vår sanna natur genom att frossa i mord och blod. Ändå har jag en dröm. Att öppna min tidning en sommardag och läsa ett avsnitt ur en roman av Thomas Mann eller dikter av olika poeter med andligt eller politiskt tema. Eller ett kapitel ur Antony Beevors nya bok om andra världskriget, kulmen på ett livsverk. Men jag vet, det är bara en dröm.

Den bistra verkligheten är att vi matas med fiktivt våld i medierna dag ut och dag in under den sköna svenska sommaren. Är det så enkelt att nyhetstorkan kompenseras med fiktivt våld? Att vi har tråkigt om det inte händer hemskheter? Och medierna är ju till för att vi inte ska ha tråkigt, leda är ju vår tids fasa därför att då får vi syn på vår egen existens. Mediernas konspiration går ut på att vi ska glömma något så himla tråkigt som våra egen liv. Det är det verkligt tragiska med hela det här mediala frosseriet i mord och blod under sommaren.

Frågan är: kan man göra något åt saken?