Kasta en blick på bilden härintill, som föreställer denna tidnings förstasida i december 1942. Huvudnyheten är att Rommels trupper håller på att få spö i Nordafrika. Men det är den andra rubriken som är viktig. På UNT:s förstasida står det, svart på vitt: ”Planer på att utrota judarna förverkligas”. Det är två och ett halvt år före krigsslutet. Det är om rubriker som dessa debatten om Jan Guillous nya bok handlar. Det är viktigt att slå fast att ingen av dem som vart inblandad, jag själv inräknad, har haft några synpunkter på själva romanen. Den kan vara utmärkt. Det kritikerna, bland dem namnkunniga historiker som Heléne Lööw, ilsknat till över är Guillous kategoriska uttalanden om vad man i Sverige kunde och inte kunde veta om den pågående Förintelsen, åren 42 till 45. Det är en fråga mycket viktigare än stoltheten hos någon av de inblandade.

Problemet har varit att Guillou, som en del av marknadsföringen, gjort flera kategoriska och felaktiga påståenden om Sverige under kriget. Som i Piratförlagets reklam: ” allt snack som jag har hört i hela mitt liv att ’svenskarna visste visst vad som skedde i förintelselägren’ är fel. Jag anser mig kunna bevisa att svenska folket inte hade några väsentliga kunskaper förrän i maj 1945 när kriget var slut.”

Det är ett underligt påstående. Guillou kan ”bevisa” vad ”svenska folket” visste och inte visste 42-45. Det har han ännu inte gjort. När flera kritiker nu säger ifrån att han bortser från såväl forskning som enkla fakta avfärdar han akademiker som ägnat en livsgärning åt att skapa kunskap om Sverige och kriget som ”nördforskare”. Till Uppsalahistorikern Karin Kvist Geverts säger han i SVT att information om Förintelsen inskränkte sig till ”notiser på sidan åtta” (och titta gärna på bilden en gång till). På mitt skrivbord ligger artiklar från bl a DN, SvD, GHT, UNT och Stockholmstidningen som 1942-43 sammanfattar vad man vet om det pågående folkmordet, där man räknar antalet dittills mördade till ca två miljoner. Lite hisnande blev det när Guillou i Aktuellt i debatt med Henrik Arnstad påstod att ”Per Albin inte visste” – som om statsministern slutat lys s na på UD. Den som vill ha en vetenskaplig genomgång av vad som skrevs i svensk press går med fördel till Svanberg/Tydéns bok ”Sverige och Förintelsen” (1997).

Artikelbild

Att Guillou har svårt att ta kritik är ingen nyhet. Men under all prestige finns en viktigare fråga. Vilket ”Sverige” eller ”svenska folk” är det vi talar om? Och vad betydde den kunskap om Förintelsen som man kunde ha 1942-43?

Jag menar att det är moraliskt fel att osynliggöra den folkliga opinionen för de norska judar som deporterades till Auschwitz i november 42 – och engagemanget 1943 under räddningsaktionen för Danmarks judar. Det är insikten om vad som pågick som gjorde att stora grupper nu tog ställning för grannländernas judiska befolkning (dock inte med samma kraft för polska eller baltiska judar). Men det stora tankefelet som fler än Guillou gjort sig skyldiga till är att se ”Sverige” eller ”svenska folket” som en enda stor klump där alla antingen visste eller inte visste, alla på samma gång gjorde det ena eller det andra. Att man ”inte visste” var i efterhand en populär ursäkt bland dem som i det längsta hoppats på en tysk seger – andra grupper visste precis vad som pågick och tog ställning.

Förstod då någon den verkliga fasan i vad som skedde? Gör vi det ens idag? Det finns, som man brukar säga, en skillnad mellan att veta och förstå. Det är här den egentliga diskussionen börjar, som Klas Åmark påpekar i fredagens DN.

Men det går inte att förneka att den som ville veta kunde göra det. Dokumenten är för många, forskningen för omfattande. På nära håll löser bilden av ”Sverige” upp sig och vi ser människor med olika agendor: de som vill hålla flyktingar från Naziterrorn borta från Sverige eller tvärtom vill släppa in dem; de som fasar för en tysk seger och de som hoppas på den; som tror på demokratin eller som äcklas av den. Det är den kampen som pågår – då som nu. Det vore bra om Guillou slutade hitta på finurliga skällsord på sina kritiker och i stället ville diskutera vad man kunde veta – och vad det kunde betyda. Då skulle en debatt av det här slaget kunna lära oss någonting mer än vem som har den brutalaste debattekniken.