Föreningen Konstens hus nu utgår från konstens behov av ett ändamålsenligt, väl fungerande hus beläget i Uppsalas centrala delar. Vi förordar ett arkitektritat, nybyggt konstmuseum med plats för såväl samlingar som tillfälliga utställningar, vilket är vad begreppet konstmuseum innebär. 100 Uppsalabor är medlemmar i föreningen och står bakom föreningens krav.

En helt annan debatt handlar om Uppsala slott och hur man bäst ska använda dess utrymmen. Att slottet tjänat ut som hem för Uppsala konstmuseum har de flesta vid det här laget insett. Senast var det Uppsalakonstnären Ulla Fries som i sin debattartikel i UNT 10/5 snabbt avfärdar slottet som lokal för konsten och i stället skisserar ett vettigt och lockande innehåll med fokus på Uppsalas fantastiska historia som en idealisk lösning. (Övriga fantasiförslag framförda av diverse personer kan därmed sorteras in där de hör hemma: bland orealistiska utopier.)

De senaste dagarna har så ytterligare en debatt sett dagens ljus. Det handlar om Eva Schölds utredning om huvudmannaskapet för Uppsala konstmuseum och Upplandsmuseet. Den föreslagna hopslagningen under landstingets ledning förtjänar inget annat än ett omedelbart och definitivt nej. Uppenbarligen är utredaren själv medveten om riskerna att konsten skulle hämna i underläge med en sådan lösning och föreslår därför lite panikartat en nybyggd konsthall i centrala Uppsala. Ett förslag som ter sig nästan lika orimligt och orealistiska som rulltrappan och glaspyramiden vid slottet. Att separera konstsamlingarna från de tillfälliga utställningarna vore som att begära att Uppsala stadsbibliotek skulle skaffa sig ett annex där bara nyutkommen litteratur fick lånas, medan den tidigare litteraturen skulle förbli i huvudbiblioteket.
I grund och botten avspeglar de här debatterna en utbredd okunnighet om själva konstbegreppet. Den som vet något om hur dagens konst ser ut och vilka krav den ställer på lokaler, miljö och flexibilitet inser att den enda rimliga lösningen är att bygga ett nytt konstmuseum där de nya konstnärliga uttrycken kan sättas in i sitt sammanhang också historiskt med hjälp av samlingarna.

Konst i dag är mycket mer och mycket mer varierat och komplext än tavlor på väggen. Och konsten har faktiskt inte mycket med ett länsmuseums aldrig så intressanta samlingar av folklore och flintyxor att göra.
Det är märkligt att Uppsala, som gärna vill betraktas som en kunskapsstad med insiktsfulla och sakkunniga medborgare, har så svårt att lyssna på sådana personer när det gäller behovet av ett riktigt konstmuseum. En enda politiker, Bo Östen Svensson (S), har hittills trätt fram och bejakat behovet av ett nytt konstmuseum; övriga tiger och tycks låta kommunens tjänstemän härja fritt. Var står de övriga?

I styrelsen för Föreningen Konstens hus nu sitter bland många andra kunniga personer Svenska konstkritikersamfundets ordförande Christian Chambert; hans erfarenheter och kunskaper om konst och konstmuseer, lokalt, nationellt och internationellt, torde få i det här landet kunna tävla med. Och för att återknyta till den senaste debattartikeln i UNT: Ulla Fries är inte bara en av landets främsta grafiker utan också preses i Konstakademien. Det finns alltså kunskap och kompetens i Uppsala som ansvariga politiker borde kunna använda som underlag för kloka beslut när det gäller konstens framtid i rikets fjärde stad.