Debatt
Uppsala och konsten
Tidigare inlägg: Konstens hus nu (1/3), Lisa Irenius (6/3) - länkar finns här intill.

När debatten om ett konserthusbygge i Uppsala var som livligast i slutet av förra seklet föreslog en debattör att konserterna lika väl kunde arrangeras i Upplands bygdegårdar.
Den gången segrade till sist förnuftet, och sedan några år tillbaka har Uppsala som bekant ett fantastiskt Musikens Hus för alla typer av musik.
Jag erinrar mig ”bygdegårdsförslaget” när jag läser Lisa Irenius tankar i söndagens UNT kring den nu aktuella debatten om ett konstmuseum i Uppsala.
Irenius refererar bland annat vad kommunens tjänsteman Lisen Hessner vid en kulturfrukost på Slottet härom morgonen lät meddela, nämligen att hon skulle vara överens med föreningen Konstens Hus Nu om det mesta.
Och Irenius tycks ansluta sig till uppfattningen att de krav som måste uppfyllas för att ett konstmuseum ska fungera mycket väl skulle kunna förverkligas på slottet.
Även om hon som slutkläm på sin artikel lägger in en reserverande brasklapp.
Ord kan som bekant användas på många sätt, och när man från kulturkontoret hävdar att man delar föreningens åsikter brukas de för att dölja de verkliga avsikterna: att fortsätta låta konsten agera ”hjälpgumma” åt kommunens svårhanterliga ”bygdegård Slottet”.

Alla som arbetar med konst inser att varken samlingarna eller de tillfälliga utställningarna kan få rimliga lokaler i ett 1500-talsslott.
Inte heller kan en aldrig så ambitiös ombyggnad lösa problemen med behovet av bibliotek, verkstad, personalutrymmen, lokaler för pedagogiskt arbete, restaurang, cafeteria, museishop.
Den känsliga slottsmiljön och de regler som omger den tillåter helt enkelt inte så kraftfulla om- och tillbyggnader som skulle krävas.
Och läget på den svårforcerade åsen är och förblir katastrofalt dåligt.
Dessutom är ett slott knappast rätt kontext för en samtidskonst som oftast granskar och ifrågasätter, sällan förgyller och hyllar.

Konstens behov av ett fungerande, tillgängligt hus handlar om mycket mer än valet mellan att kunna ”slinka in” eller att tillbringa en halv dag i lokalerna.
Det handlar om konsten som en central och viktig faktor i samhällsdebatten, inte som ett trevligt tidsfördriv, inte ens i första hand som ett attraktivt inslag i kommunens eventprogram.
För oss som kämpar för ett nybyggt, ändamålsenligt och fungerande konstmuseum (inte en konsthall!) mitt i centrum har konsten ett egenvärde som måste värnas.

Då hjälper det inte att ”bygdegården Slottet” är aldrig så vacker, inte ens om den skulle kunna nås med rulltrappa eller locka med glaspyramid på slottsgården.
Ska vi tala om mod i kultursammanhang i Uppsala är det inte sådana mer eller mindre fantasifulla idéer och utopier som räknas.
Mod innebär att politiker och makthavare vågar satsa på det enda rimliga i den stad som nyligen ville bli Europas kulturhuvudstad - ett nybyggt konstmuseum.
De som vågade säga nej till bygdegårdar och ja till Musikens hus borde vara utomordentliga förebilder.

Cristina Karlstam
Konstkritiker i UNT och även styrelseledamot i föreningen Konstens hus nu
kultur@unt.se