Uppsala är som bekant en trög stad då det handlar om kultur. I synnerhet, kanske, då det handlar om konst. Okunskap och ett närapå demonstrativt ointresse förenar alldeles för ofta lokalpolitikens företrädare. Det är inte en slump att Uppsala kommun, som är huvudman i frågan, fortfarande inte har hittat en ny chef till konstmuseet, ett halvår efter att man sparkade den förra och tre måna­der efter att ansökningarna till den utlysta tjänsten lämnades in. Och än värre – i Uppsala blir konsten rent av ett exempel på hur politiska företrädare fjärmar sig från och undviker dialog med sina väljare.

På konstkritikerna och föreningsmedlemmarna Christian Chambert och Cristina Karlstams direkta fråga i UNT om var partierna står i frågan om var konstmuseet bör vara placerat, dvs om man håller fast vid den låsta uppfattningen om att Slottet är det enda alternativet eller inte, är det bara Miljöpartiet som har bemödat sig om att svara.

Tystnaden talar sitt tydliga språk. De styrande i Uppsala anser att konsten är en ickefråga. Till och med under ett valår. Och kanske har de rätt. Kanske vill den växande staden inte mer än att bli en sovstad i jätteformat. Det är inte utan att man blir imponerad över att Konstens hus nu orkar hålla lågan brinnande och gång på gång försöker gjuta liv i frågan.

På Konserthuset presenterar föreningen just nu åtta förslag på hur ett konstmuseum placerat antingen mitt emot Stadsträdgården vid Fyrisån eller strax bakom Godsmagasinet vid tågstationen skulle kunna tänkas se ut. Bakom förslagen står snart färdigutbildade ­arkitekter på KTH, som under våren jobbar fram sina förslag som en examensuppgift.

Förslagen är spretande och hungriga. Mika Blomqvist har ritat en stor fabriksliknande hall vid ån. Matilda Velander förestår fyra välvda hangarliknande kroppar täckta av sinuskorrugerad betong. Nils Gustafsson en nätt funktionalistisk pastisch som nästan svävar över årummet. Johanna Romedahl Stjernquist en stram och sluten struktur invid Katalin. Och så vidare.

Att vandra runt bland förslagen innebär faktiskt en injektion av framtidstro. Det finns så mycket som skulle kunna vara bra. Det vore så lätt att göra Uppsala till en bättre stad.

Att förslagen visas i Konserthuset är en understrykning med fetpenna. Under har inträffat förr.