DEBATT
Uppsala och konsten
Tidigare inlägg:
Konstens Hus Nu (1/3), Lisa Irenius (6/3), Cristina Karlstam (9/3), Lisen Hessner (18/3), Mohammad Hassan och Eva Edwardsson (21/3). Länkar intill.

Vad vet Cristina Karlstam om vad som är möjligt och inte möjligt att åstadkomma med slottet? frågar Lisen Hessner med retorisk ironi i sitt debattsvar om ett nytt konstmuseum i Uppsala. Och passar på att ge mig en historielektion om det som ”de flesta historiskt bildade Uppsalabor känner till”. Tala om bombasm och självsäkerhet. Jag och föreningen Konstens Hus Nu tänker inte gå i fällan och börja diskutera slottets framtida verksamhet.

Vi arbetar för ett fungerande konstmuseum, och vi är på intet sätt överens med Lisen Hessner angående möjligheterna att med om- och tillbyggnad kunna få till stånd ett sådant i slottet. Vi har högre ambitioner än så; vi vet vad som krävs för att ett konstmuseum i dag ska kunna fungera optimalt.
Men vi frågar oss vad Lisen Hessner vet om vad man kan åstadkomma med ett nybyggt konstmuseum i Uppsalas centrum.Hennes envisa fasthållande vid slottet tyder knappast på någon sådan insikt. För övrigt är det märkligt att man i dag inte ens får sätta upp en banderoll på slottsfasaden men i morgon kan få bygga om och bygga till hur mycket som helst!

Eva Edwardsson och Mohammad Hassan håller däremot dörren öppen för en fortsatt debatt om konstmuseets lokalisering. Att slottet tycks vara duons första prioritet är emellertid illavarslande och uttryck för en retrosyn på konstlivet som rimmar illa med det vackra talet om ett sjudande kulturliv i Uppsala. Och när det gäller konstmuseets verksamhet tycks man inte alls ha lagt märke till vilka högintressanta utställningar som arrangerats där under Elisabeth Fagerstedts ledning, trots de allt annat än ändamålsenliga lokalerna.

Vi som menar att landets fjärde stad bör ha ett konstmuseum värt namnet ger oss inte så lätt. Edwardsson och Hassan lovar ett snabbt avgörande i frågan, inte en långbänk som när det gällde Musikens Hus-debatten. Det låter bra, bara man inte har så bråttom att man begår misstaget att fatta förhastade beslut som sedan inte kan ändras. Ett ombyggt slott skulle för lång framtid låsa in konsten i ännu ett otidsenligt provisorium. Det vill vi som tycker att konsten är viktig slippa bevittna.