Maria Svelands bok har redan diskuterats flitigt i sociala medier, på ledarsidor och i debattartiklar; stora intervjuer med författaren har publicerats liksom ett utdrag ur boken i DN. Så är det ofta när Sveland gör sin röst hörd, diskussionen kickstartar och hon själv syns överallt. Somliga tycks anse att med det digra medieutrymme hon tilldelas – och erövrar! – borde hon förstå hur privilegierad hon är. Det vill säga: sluta gnälla.

Det är förstås trams. De ärenden hon har blir inte mindre angelägna för att hon får prata om dem, de faktiska problemen inte icke-existerande för att de, via Sveland, ges uppmärksamhet och utrymme i det offentliga samtalet. Och den kritik som riktas mot Sveland som handlar om att hon tar upp perifera feministiska frågor (som den mot antifeministerna Pär Ström och Pelle Billing) i stället för de riktigt viktiga feministiska frågorna (könsstympning, trafficking och så vidare), är också smått obegriplig. Ett problem blir inte ett icke-problem bara för att det finns större problem.

Med det sagt lämnar ändå Hatet – en bok om antifeminism mig tudelad. Svelands bok springer ur det hat och de hot mot feminister som hon menar växt sig större, i Sverige och Europa, sedan mitten av 00-talet. Det är hat och hot som drabbat henne personligen i egenskap av debattör av feministiska frågor, och det som drabbat hennes kolleger, såväl nationellt som internationellt. Jag delar Maria Svelands ilska gentemot de här strömningarna, liksom rätt stora delar av hennes analys. Att kalla sig feminist och debattera feministiska frågor är inte längre självklart på det sätt som det faktiskt var en period kring millennieskiftet.

Samtidigt har inte allt klivit ett steg fram och två tillbaka. De antifeministiska perspektiven har blivit tydligare i debatten, det är förvisso sant. Men parallellt med det har också en nyansering och problematisering av vad feminism är och bör vara vuxit fram, en inomfeministisk diskussion som gjort det möjligt för feminister av olika härkomst och politisk hemvist att formulera de feministiska frågorna – och svaren – på olika sätt.

Men i Maria Svelands feministiska världsbild är det ofta rätt trångt. Hur mycket jag än håller med henne, är det svårt att skaka av sig känslan av att hon anser att det finns ett rätt sätt att vara feminist på – och även om jag nu råkar passa in i den formen, vill jag inte vara del av ett sammanhang (det vita, medie-medelklassfeministiska) som faktiskt exkluderar andra relevanta perspektiv av bara farten. Det blir syrefattigt.

Ett av de större problemen i Svelands bok är att hon klumpar ihop alla sina kritiker, eller alla som vädrat någon form av kritik mot feminismen, till en och samma. Så kan således såväl Ström och Billing som skribenten Natalia Kazmierska vistas under samma antifeministiska paraply. Men vad har jämställdisternas envetna kamp mot feminismens påstådda utbredning i samhället att göra med den, så vitt jag förstår, rätt övertygade feministen Kazmierska att göra – utöver att den senare gick rätt hårt åt Svelands skilsmässobok Happy, happy i en recension? Ilska är en utmärkt drivkraft, men när motståndare ska utses är det bra om man sorterar lite i den först.

Så långt kritiken. För i Hatet finns också ytterst angelägna problemformuleringar som kan och bör diskuteras. Sveland börjar i tv-dokumentären Könskriget, den som på allvar gjorde att feminister i allmänhet och ROKS i synnerhet, misstänkliggjordes i mitten av 00-talet. Sedan fortsätter hon med intressanta analyser av mediernas hantering av Feministiskt initiativ, via hatet och hoten mot Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet, Julian Assange-fallet och fram till Anders Behring Breivik och det som Sveland kallar en kärlekshistoria mellan rasismen och antifeminismen.

Samtliga företeelser är relevanta exempel på ett alarmerande hat – öppet och fördolt – mot feminister och kvinnor. Och Maria Sveland har en viktig poäng när hon skriver om hur själva feminismen misstänkliggörs, i stället för de problem den sätter under luppen: ”att bli upprörd över att någon påtalar en orättvisa i stället för att bli upprörd över själva orättvisan…”. Backlashen mot feminismen är en realitet i dag, och det är något som borde engagera alla feminister – även de som inte delar Svelands analys fullt ut.

Hatet täcker inte in perspektiven för alla feministiska grenar – långt därifrån – men den är icke desto mindre en viktig vittnesskildring och analys från en av alla dessa grenar. Och kanske är det samtida tillstånd som Sveland beskriver skäl nog för att sluta vakta på sina revir, sluta säga ”din feminism är inte min” – även om Sveland själv faller i den gropen nu och då – och i stället göra gemensam sak?