Ulrika Ewerman framför Sara-Vide Ericssons målning "The assistant" på Konstmuseet. Ericson är ung, nutida och hon är kvinna. Inga liknelser i övrigt men en sådan konstnär var även Karin Larsson på den tiden hon hette Bergöö i efternamn.
– Jag vill visa en ny sida av Karin som inte har uppmärksammats tidigare, en tid som Karin beskrivit som en av de lyckligaste perioderna i livet, den på konstnärskolonin i Grez i Frankrike. Deras första förälskade år innan de fick barn och innan Sundborn, säger författaren Ulrika Ewerman.
Ulrika Ewerman läser ur sin bok uppkrupen i ett fönster i Uppsala konstmuseum.
Vi har stämt träff på Konstmuseet, inte för att där finns någon målning av Karin Larsson men vi stannar framför en oljemålning som visar en myr med ett "svart hål likt en passage". Den är gjord av konstnären Sara-Vide Ericson, ung, nutida och kvinna. Inga liknelser i övrigt men en sådan konstnär var även Karin Larsson. Hon studerade fem år vid Konstakademien i Stockholm och tog därefter tåget till konstnärskolonin i franska Grez-sur-Loing. Där träffade hon Carl, de gifte sig 1883, Karin var då 24 år gammal. Året därpå fick hon fick sitt första barn, hennes konstnärskap kom alltmer i skymundan och innan de flyttade till Sundborn hade hon slutat måla för att ha möjlighet att ägna sin energi åt familjen och hemmet. Något som inte var helt självklart ens på den tiden, enligt Ulrika Ewerman.
– De levde i en progressiv tid då kvinnor började frigöra sig och ifrågasätta både barn och giftermål. Många valde att inte gifta sig för att de kunde eftersom de kom från rika familjer. Carl hade en gammaldags syn, även med den tidens mått. Det går inte att säga "så gjorde alla för 150 år sedan" Det var inte så i Karins kontext, Carl stack ut, han var en bakåtsträvare, säger Ulrika Ewerman.
Och hon ser beröringspunkter med dagens samhälle.
– Jag tror att detta händer även i dag, att det till och med är vanligt. Kanske inte på exakt samma sätt, men just det här att stå tillbaka för någon annan, att förminskas av egen kraft, fast det kanske är någon annan som ser till att man gör det, som Carl gjorde med Karin. Men med det sagt, Karin var ändå ingen man satte sig på, inget offer. Hon var mer som Pippi Långstrump, säger hon.
En bild från konstnärskollektivet i Grez i Frankrike. Karin står i dörren med en kruka på huvudet. Hennes vän Julia sitter lite till vänster i bild och har lugg och horn i pannan.
Ateljé-idyll. Karin Larsson med dottern Suzanne. Karin till höger då hon ännu hette Bergöö i efternamn. Hon var en mycket lovande konstnär vid förra sekelskiftet. I dag anses hon vara en av våra mest kreativa ikoner genom att hon skapade ett av världens mest kända konstnärshem och arbetade med inredning och textil konst.
Karin Bergöö som flicka.
Ulrika Ewermans tredje roman "Jag: en roman om Karin Larsson", handlar om Karin Larssons liv.
Karin Larsson lär ha sagt att hon lever för att måla. Medan Carl i sin tur tycks ha målat för att leva.
– Jag tror att det kommer från hans klasskänsla av att inte riktigt räcka till, att göra rätt för sig och kunna försörja en familj. Då måste han ha henne där. Jag tror inte att Carl Larsson hade funnits som konstnär om han inte haft Karin, säger Ulrika Ewerman.
År 1888 fick paret Lilla Hyttnäs i Sundborn av Karins far, det blev deras gemensamma konstprojekt där deras artistiska talanger fick utlopp i en mycket modern och personlig arkitektur, färgsättning och inredning.
Delar av Karin Larssons originalbrev finns bevarade hos Uppsala universitetsbibliotek på Carolina Rediviva. Här ett brev från henne till Carl.
Karin Larsson med dotter.
Delar av Karin Larssons originalbrev finns bevarade i Carolina Rediviva.
Det finns redan mycket skrivet om makarna Larsson. Nu visas även dokumentären på SVT Play där det framställs som "tur att Karin slutade måla annars kanske vi inte fått ta del av hennes vackra textilier". Ulrika Ewerman har tagit sig konstnärliga friheter och skriver i förordet att det är just en roman. Frågan om hur mycket som är påhittat verkar hon ha fått ett antal gånger. Alla årtal stämmer, hon har läst brevväxling mellan makarna och hon har suttit i Sundborn och forskat även för boken "Ett hem" som hon skrev tillsammans med Elsa Billgren. Ulrika Ewerman skapade sig en trygghet i sitt skrivande genom att dyka ner i Karin Larssons värld.
– Hur Karin kokar kaffe, hur det ser ut i köket, hur det luktar, hur hennes kappa är fodrad, hur hon reser. Allt sånt har hon beskrivit i sina brev och det stämmer även i min roman, men däremellan har jag fyllt i med hennes känslor. Sedan tror jag inte att breven till hennes mamma stämmer. Karin var 23 och ljög väl lika mycket som alla andra 23-åringar i dag ljuger för sina mammor om vad de håller på med. Det gick ju ganska vilt till där i Grez, säger Ewerman.
Ewerman är utbildad på Konstfack och ägnade sig, parallellt med att skriva om paret Larssons världsberömda konstnärshem, även åt att jobba på konstverket ”Karin Larsson flyttar hemifrån” som ställdes ut på Liljevalchs vårsalong 2024.