Maria Ernestam är född i Uppsala av föräldrar som var lärare och litteraturintresserade. De bodde i en lägenhet där det fanns gott om böcker i bokhyllorna.
Maria Ernestams nya roman handlar om en ensam 64-årig jurist. Hans tillvaro vänds upp och ner när han råkar höra ett samtal hos sin granne. Det leder till katastrof och en stor känsla av skuld, ett trauma som hårdnar. Hans tidigare strikt inrutade rutinmässiga liv tappar ramarna och nya insikter börjar flöda in i honom.
– Han förstår med ens hur ensamt och hur torftigt hans liv är. Han hittar, som vi alla gör, sina strategier för att överleva; vissa av oss är oerhört aktiva, vissa drar sig tillbaka, en del har minutiös ordning, andra har kaos – allt för att bemästra våra liv och känna någon form av kontroll. Min huvudperson har levt ett mycket inrutat liv. När han hör kvinnans röst genom väggen skär det rakt in till kärnan, smärtpunkten inom honom och när processen väl börjat går den inte att stoppa. Han inser plötsligt att han aldrig har tillåtit sig att känna, säger Maria Ernestam.
Hon sitter på sitt hemmakontor i Stockholm. Det ekar lite i telefonen och det beror på att rummet är nyrenoverat efter en vattenskada, inredningen är inte riktigt på plats ännu. På väggen hänger i varje fall en stor tavla, berättar hon. Den är målad av en vän till hennes litterära agent och föreställer Maria Ernestam själv när hon sitter och skriver men på målningen är hon placerad utomhus vid ett stort träd. I trädet hänger alla hennes romaner som hon hittills skrivit, 14 med den senaste.
Egentligen har hon inte upplevt den typ av ensamhet som huvudpersonen i hennes roman upplever, säger hon, men ändrar sig snabbt.
– När jag var ung, precis färdig journalist och fick mitt första jobb hamnade jag i Västerås. Där kände jag inte någon, hade inget sammanhang, jag väldigt ensam. I dag är jag privilegierad med familj och en stor släkt.
Hon är författare, ett yrke som i sig kräver ensamhet, men hon betonar att den då är självvald. Inför den annalkande julhelgen kan ensamheten för många kännas som allra störst.
– De riktigt ensamma tror jag kan se julen som en kulmen, kronan på ensamhetens verk. Denna högtid som ska vara inkarnationen på gemenskap och i stället sitter de ensamma. Jag vet inte om vi blivit sämre på att bjuda in, men man kanske har sett fram emot att umgås med familjen som bor långt bort och då är det inte alltid så lätt att bjuda in den ensamma grannen.
Hon har skrivit 14 romaner. Den fjortonde kommer ut på LB förlag 17 januari 2024.
I vissa sammanhang kan Ernestam känna sig udda, hon har lätt för att glida in i betraktarens roll, kanske en form av yrkesskada efter alla år som journalist och författare. Hon säger att hon kan ha svårt att ryckas med totalt, att uppslukas av ett skeende, hon ställer sig gärna utanför och iakttar. Att under julen befinna sig i någon annans hem och fira jul tror hon kan vara en situation då det är lätt att känna sig ensam eller udda.
– Jag tror att alla minns den första gången man inte firade jul hemma. Första gången då man firade med en annan släkt, kanske när man fått en partner, det kan framkalla en känsla av att vara övergiven, säger Maria Ernestam.
Likt bokens huvudperson tycker hon om att tända ljus, dricka te eller korka upp en flaska vin, lyssna på musik och läsa.
– Det är en av mina favoritsysselsättningar, men med åren har jag gått mer åt tystnad. Jag lyssnar först på musik, sedan vill jag ha det tyst både när jag läser och skriver. Tidigare lyssnade jag ofta på Rebecka Törnqvist eller Eva Cassidy när jag skrev men aldrig hårdrock det skulle jag aldrig klara av att skriva till, absolut inte Rammstein, säger Maria Ernestam.