I projektet går forskare från Uppsala universitet och Svenska barnboksinstitutet till botten med en av 1900-talets mest kända författare. Samtidigt är den kreativa process som föregick Astrid Lindgrens älskade böcker i det närmaste okänd.
– Inom litteraturvetenskapen har det funnits en uppfattning om att Astrid Lindgrens "kod" är omöjlig att knäcka. Anledningen är dels att hon stenograferade, dels att hon var sin egen förläggare och redaktör. Vi kände att här fanns ett case att lösa, säger Malin Nauwerck, som har sin bas på Svenska barnboksinstitutet men också är knuten till Uppsala universitet.
Hon driver sedan årsskiftet det tvärvetenskapliga projektet tillsammans med en kvartett experter på olika områden. Under tre år ska gruppen blottlägga hur två av Astrid Lindgrens böcker kom till – "Bröderna Lejonhjärta" (1973) och "Karlsson på taket smyger igen" (1968). Studien är den första någonsin där forskare tar sig an Astrid Lindgrens stenograferade originalmanuskript.
Projekttiteln "Astrid Lindgren-koden" för tankarna till Dan Browns bästsäljare "Da Vinci-koden"?
– Ja, och det är kanske meningen. Lindgrens skapande, och inte minst bearbetning av sina egna böcker, har länge setts som ett mysterium. Nu går vi in i den svarta lådan för att se hur det egentligen gick till – från de första anteckningarna i stenogramblocket till färdig bok. Och stenografi är ju faktiskt en sorts kod, säger Malin Nauwerck, som själv lärt sig den konsten för att kunna leda projektet.
Att Astrid Lindgren behärskade stenografi är inte så förvånande eftersom hon utbildade sig till sekreterare på 1920-talet. När hon på 40-talet blev författare kom kunskaperna i både stenografi och maskinskrivning till nytta. Totalt finns 670 bevarade stenogramblock fyllda med allt från utkast till i stort sett färdiga bokmanus. Plus rikligt med sångtexter, dikter, föreläsningar, privata anteckningar, brev, protokoll med mera.
– I vårt projekt koncentrerar vi oss på de 52 block där vi kan studera framväxten av "Bröderna Lejonhjärta", och de 9 block som rymmer arbetet med "Karlsson på taket smyger igen". Förhoppningen är att vi ska kunna gå vidare och studera tillkomsten av fler verk framöver, säger Malin Nauwerck.
Planen är att hon och Britt Almström, f d riksdagsstenograf, manuellt ska avkoda några av blocken för att skapa en sorts stenografisk ordlista som kan träna algoritmer. Med hjälp av dem ska en digital transkribering av lejonparten av materialet göras.
Hittills har två block studerats mer ingående. Där framgår bland annat att Jonatan Lejonhjärtas hår från början var kolsvart för att i slutversionen bli blont. Men sådana detaljer är mest kuriosa, enligt Malin Nauwerck.
– Vi hoppas kunna komma åt mer övergripande inslag i Astrid Lindgrens skrivprocess och författarskap: Hur väl överensstämmer bilden av Lindgrens författande med hennes faktiska skapande? Finns det ett samband mellan metoden att stenografera och hur det färdiga litterära verken blev? Jobbade hon med alternativa händelseförlopp eller hade hon intrigen och slutet klara för sig redan när hon satte igång? En annan intressant fråga handlar om hur hennes skrivande förändrades över tid. Vi vet att hon arbetade länge och omsorgsfullt med "Bröderna Lejonhjärta", medan de första böckerna tog kortare tid, säger Malin Nauwerck.