– Jag blev förvånad över första brevet från Gunnar. Det innehöll ingen fråga eller annat tydligt ärende som gjorde att jag förstod varför han skrev. Det var mera: Hej, det här har jag gjort i dag, säger Nina Hemmingsson.
Det första brevet skickade Gunnar när de inte alls kände varandra. De hade setts på en förlagsfest bara.
Breven är maskinskrivna och liknar mest dagboksanteckningar. De handlar om kor han mött, om vad som händer på nätterna då han inte sover, om hur det är att vänta i kassakön när mannen framför får grädde på händerna av en trasig semlekartong, om filmer och musik han upplevt, om kaffe, om konstens villkor och döden. Mycket är vardagliga händelser med ett ångestfyllt och humoristiskt mörker över. Det är brev med trösterika och peppande innehåll för den som inte kan identifiera sig med framgångssagor.
Så här skriver han om den annalkande sommaren, tacksam över att det ännu är vinter:
”Att jag slipper åka på skidsemester gör att jag inser att det kunde ha varit mycket värre. När jag tänker efter mår jag inte bara dåligt. Det känns bra också. På något sätt. Jag slipper åka till Italien och sitta vid någon jävla badstrand och ha ont i huvudet”.
Och vem är då Gunnar? Jo, han bär efternamnet Lundkvist, är serietecknare och upphovsman till Klas Katt och Olle Ångest.
– Han letar efter det som är på riktigt och är trött på att folk bara pratar. Kan alla inte bara vara tysta en stund och tänka efter. Det tycker jag är en skön inställning. Och jag känner igen mig i honom. Vi är bägge svartsynta och mer intresserade av mänsklig psykologi än politik, säger Nina Hemmingsson som också skildrar det fåfänga i livet, det som vi ofta lägger ner en massa energi på.
”Min kompis Gunnar” är ett ganska udda bokprojekt och olikt hennes tidigare serieböcker. Boken innehåller fragment ur brev från 2002 till nu och illustreras av Ninas teckningar som är gjorda med stålpenna och tusch.
Hur kom du på idén att privata brev skulle bli en bok?
– Tack vare instagram. Gunnar hade länge varken dator eller mobil. När han skaffade mobil började vi sms:a. Han var slagfärdig och jätterolig och när jag la ut screenshot i sociala medier blev det stort gensvar. Jag tänkte att det var ett slöseri om bara jag skulle få ta del av hans underhållande och kloka brev, säger Nina Hemmingsson.
Första idén var en plojbok, typ ”Vackra ord om kärlek” med korta, vitsiga betraktelser av Gunnar. Men sen tog hans längre texter över liksom Ninas lust att skildra hans kamp för att få vara sig själv.
Av alla brev höll hon på att drunkna i mängden. Somliga låg i kartonger i arbetslokalen, andra hemma i olika högar. Kaoset minskade avsevärt när Gunnar berättade att han tagit kopior på dem och omsorgsfullt satt in i pärmar.
– Han är sån, Gunnar. Han gillar inte slarv. Att göra urvalet var jättesvårt men roligt, säger Nina Hemmingsson.
Trots att boken är klar fortsätter brevväxlingen, eller rättare sagt det är Gunnar som skriver, men de pratar i mobilen nästan varje dag.
– Gunnar har blivit som en familjemedlem och vi skämtar om uppföljaren, säger Nina.
Samtidigt som hon vet att det inte kommer att bli någon. Det är en sak att skriva personligt till en person men en annan att skriva för världen.
– Man måste veta hur svårt det är att stänga ute tankar på vad andra tycker. Det skulle inte funka att vara så sann om man vet på förhand att det ska bli en bok.